Reflektioner kring Walking Dead
Vi kollar på Walking Dead varje kväll, ni vet.
Och jag gillar det, verkligen. Även om det gör att jag har svårt att somna efteråt.
Men jag kan inte låta bli att tänka att de skulle behöva en slags genuskonsult. Det stör mig att alla hjältar som räddar andra är män, att de framställs som superhjältar som aldrig missar ett skott, och att de alltid är de som tar besluten.
Kvinnorna har hittills bidragit med typ två saker som faktiskt gynnat gruppen. De har tvättat kläder och fiskat i solen. Efter att ha dragit upp några fiskar till middagen (de meta, inte så att de dykt ner och harpunerat dem eller något annat komplicerat – att meta är något som små barn klarar av) – så är de andra förvånade: ”Kan ni verkligen det här? Vem har lärt er?” Och gissa vem som har lärt dem? Min pappa.
För några avsnitt sedan pratade vi om hur de skulle behöva en läkare i gruppen. Det skulle kunna vara en bra möjlighet att få in en kvinna i en viktig och central roll, tänkte vi.
I avsnittet vi såg igår stötte de på en läkare (okej, en veterinär).
En äldre man.
Du kanske också gillar…
…om zombies
…om livet med zombies
…om tjejleksaker och pojkkalas
Zemanta.