Under de senaste dagarna har det på flera plattformar diskuterats hur föräldraledighet delas mellan män och kvinnor (till exempel här och här). Det är en fascinerande fråga och en av de mest centrala om man anser att jämställdhet är viktigt. Men det är också en av de mest utmanande.
Det handlar om många olika aspekter: ekonomi, karriär, barnens välmående, jämställdhet, tajming, normer, intressen och säkert en hel del annat. Problemet är att kvinnor är föräldralediga i mycket högre utsträckning än män, och att denna obalans förväntas fortsätta. Det är problematiskt att kvinnor får negativa konsekvenser i sina karriärer när de tar föräldraledigt, medan män ibland kan dra fördel av det. Dessutom är det en orättvisa att kvinnor i barnafödande ålder ofta tvingas diskutera barn och familj under anställningsintervjuer, något som inte i samma utsträckning gäller män, och att kvinnor därmed kan sorteras bort på grund av dessa faktorer.
Frågan är vad som kan och bör göras åt detta. Jag tror till exempel att en mer strukturerad fördelning av föräldrapenningen skulle kunna vara en lösning (kanske en tredelad modell). Men jag är orolig för att kvinnor skulle fortsätta att vara föräldralediga lika länge som tidigare, men utan att ta ut föräldradagar. Att kvotera föräldrapenningen betyder ju inte att familjer inte får välja hur de vill fördela ledigheten, förutsatt att de har råd med det. Lagen om föräldraledighet ger rätt att vara ledig i ett och ett halvt år oavsett, så frågan handlar egentligen om huruvida skattepengar ska användas till detta eller inte.
Om könsfördelningen inte förändras nämnvärt med en striktare fördelningsmodell, blir det en dubbel orättvisa, eftersom kvinnor då kan bli hemma utan ersättning i de fall familjen har möjlighet att klara sig ekonomiskt. Vi når då inte kärnproblemet och kvinnor straffas ytterligare för att de väljer att ta hand om sina barn istället för att fokusera på sin karriär.
Det är inte en enkel fråga. På kort sikt skulle en strängare fördelningsmodell kunna skapa problem för många. I vår familj skulle det definitivt ha ställt till det. Vi har medvetet valt att jag ska vara hemma med barnen när de är små. Visst skulle vi önska att det såg annorlunda ut, men utan den lösningen hade vi inte kunnat flytta till Kanada och bygga våra karriärer så som vi gör nu. Det vi egentligen önskar är att vi kunnat göra både och – dela lika och ändå få till allt det vi gör nu. Men det var inte möjligt. Vi har också valt att skaffa barn just nu för att kunna leva livet som vi gör. Utan barn hade det också varit svårt att flytta utomlands, eftersom jag inte kunnat vara borta från mitt jobb.
Trots att en sådan regeländring skulle påverka oss negativt och kunna ge upphov till oönskade konsekvenser inledningsvis, tror jag att det på längre sikt skulle vara bra när allt väl har stabiliserat sig.
Den här diskussionen knyter också an till ett inlägg jag skrev häromdagen: Det behöver inte finnas en absolut överensstämmelse mellan de val man gör i sin vardag och hur man skulle önska att systemet såg ut på ett mer övergripande plan. Det kan verka inkonsekvent att tycka att föräldraledigheten borde fördelas jämnt och till och med förespråka en striktare kvotering av föräldrapenningen, samtidigt som man själv valt en ojämn fördelning och skulle ha förlorat på en ändring av reglerna.
Men jag ser det inte främst som en inkonsekvens. Snarare visar den skillnaden att man verkligen har tänkt igenom sin situation. Man är medveten om de normer och strukturer som påverkar ens val, men väger det mot sin egen specifika situation och gör ett medvetet val.
Det är förstås synd när valen går åt det traditionella hållet, vilket ofta är fallet. Men om det sker efter noggrant övervägande kan jag ändå inte se det som provocerande, vilket många verkar tycka. För mig är det betydligt mer provocerande om man inte har reflekterat överhuvudtaget, utan att det bara ”blev” så att kvinnan blev hemma.
Du kanske också är intresserad av…
…om män, kvinnor och föräldraledighet
…om föräldraledighet
…om kvinnor som tar hand om barnen utan ersättning och män som får betalt för det.