Jag läser Amir Al-Khattabs svar till Elin Sundström.
Jag läser och känner en sorg.
Det han skriver är så representativt för en viss typ av resonemang. Många uttrycker liknande åsikter i olika sammanhang. När man diskuterar sociala strukturer, till exempel, får man ofta höra det. Om du ser orättvisor, då gör du dig själv till ett offer. Strunta i det där, så blir du fri! Endast då kan du skapa förändring.
Kanske är det så för vissa. Eller, snarare, säger ni att det är så, så kanske det är sant för er.
Om ni måste blunda för att inte drunkna i uppgivenhet, så gör det.
Men jag hoppas och tror att vi är fler som kan se strukturer, orättvisor och förtryck utan att tappa bort individens betydelse. Jag hoppas och tror att vi är fler som inte anser att diskussionen om strukturer innebär att individens handlingskraft försvinner.
Det är ett missförstånd.
Det handlar inte om att tävla i vem som har det svårast. Det handlar inte om att avsäga sig ansvar för sitt eget liv. Det handlar inte om att gräva ner sig i de orättvisor man ser.
Det handlar om att fokusera på de mönster vi kan arbeta för att förändra.
Och sedan faktiskt göra det.
Läs även gärna Anna Lindqvist, som träffande belyser problemet med att likställa diskriminering med dem som diskriminerar.
Du kanske också är intresserad av…
…att leva som man lär
…att skapa konflikter där de inte behöver finnas
…ordens betydelse och vad de säger om samhället