”Vet ni vad det blir?” frågar alla jag möter, och varje gång svarar jag glatt att ja, på ultraljudet sa de att det är ett barn. Men deras förvirrade ansiktsuttryck säger mer än ord.
Jo, vi har ”tagit reda på” att det är en pojke, och det är inget som vi döljer. Jag förstår bara inte varför det är en så stor sak. Om jag kunde få veta ögonfärg, favoritmusik och längden på tårna, skulle jag gärna vilja veta det också.
Visst, man kan få reda på könet, och jag vill gärna veta det, men det är inte något jag lägger särskilt stor vikt vid. Jag får mer intrycket av att de som med glittrande ögon säger att de vill att det ska vara en överraskning, gör könet till en mycket större grej. Som om det vore en av de mest spännande delarna av att få barn, som en sista godisbit man sparar till sist för att ha något att se fram emot.
Du kanske också gillar…
- …om aktiva föräldrar och deras barn
- …om barn vi ser i vardagen
- …om att uppdatera gravidgarderoben
Zemanta