Det finns många saker att reagera på i samhället, om man tar sig tid att reflektera. När jag diskuterar könsroller, till exempel, kan jag känna en viss frustration. Många andra känner likadant. Det som är intressant är att fler tycks bli upprörda över feminismen än över de orättvisor och den diskriminering som finns. Lisa skrev nyligen om de reaktioner som uppstår när man tar upp genusfrågor och delade en träffande bild av Kalle:
Vi diskuterade detta hemma. Jag ser dessa reaktioner ständigt, vilket gör att jag ofta intar en ganska avvaktande ”så här är det”-hållning. Lite avtrubbad förklarade jag för M att om jag fortsätter att skriva om ämnen som dessa – både privat och på jobbet – så kommer jag med tiden att få en del otrevligheter, hat och hot riktat mot mig. Via e-post, i postfacket på jobbet och i brevlådan hemma.
Så är det.
Så här skrev Anna Andersson i en ledarkrönika i höstas:
”Jag beundrar Dagens Nyheters ekonomikolumnist Erik Karlsson stort, men jag inser att om jag själv skrev med lika mycket sarkasm skulle min inkorg svämma över.”
En kvinna skulle inte kunna uttrycka sig på det sättet inom ett traditionellt manligt område. Att prata om detta innebär en risk för ännu fler hot. Jag hade antagligen inte skrivit den här texten om jag fortfarande bodde i Sverige.
Och då är jag ändå inte särskilt utsatt.
När man hör om hur mycket hat andra får, inser man hur oerhört lindrigt man själv har kommit undan. 41 procent av kvinnliga kolumnister och ledarskribenter får ofta kommentarer riktade mot sitt kön. Motsvarande siffra för män är fem procent.
Sexismen blir i praktiken ett problem för yttrandefriheten. En femtedel av kvinnorna har övervägt att sluta på grund av sexuella kränkningar.
Och om nu någon skulle ha missat trailern för veckans avsnitt av Granskningen, som har spridits på sociala medier, så ser det ungefär ut så här:
Detta är inte undantag. Det är en del av vardagen för alldeles för många. Men de som yttrar eller skriver sådana saker är inte värda att ta på allvar, säger vissa. ”Strunta bara i dem.” Men ett brev som ligger under dörren, med hot om hur ens barn ska straffas för att man är en ”jävla feministslyna”, vem kan ignorera det? Och borde man verkligen?
Nej, män får generellt inte utstå samma typ av hot som kvinnor. Hatbrev riktade till män är både färre och ser som regel annorlunda ut.
För villkoren är helt enkelt olika.
Du kanske också är intresserad av…
– …att älska eller ogilla kvinnor
– …vem man pratar med, och för vem
– …om hat
Zemanta