Jag försöker verkligen att inte bli en sådan där utlandssvensk som alltid klagar på hur saker och ting fungerar här hemma. Ni vet, någon som har bott utomlands ett tag och kommer tillbaka med en massa kritik. Myndigheternas långsamhet, konstiga lagar, dyra öl, tråkiga svenskar – det är lätt att fastna i den spiralen. Ibland räcker det med att någon åker på en chartersemester för att man ska få höra en rad klagomål som ska framhäva hur insiktsfull och erfaren den klagande personen är. Att de har sett något annat, något bättre – och att de därför är något mer.
Jag vill inte hamna där.
Jag vill inte.
Men det är inte alltid så enkelt.
Ett litet klagomål, så lämnar vi det sen, okej?
Igår var jag med barnen i affären. Efter bara fem minuter behövde Max självklart gå på toaletten. Jag frågade efter deras kundtoalett, men givetvis fanns det ingen (hur kunde jag ens tro det?), så vi fick lämna våra varor och gå en bra bit genom köpcentret. När vi väl kom dit var det dessutom en avgift på fem kronor för att komma in, och vem har småmynt nu för tiden? (Jag får alltid jonglera två varukorgar på barnvagnen när jag handlar, eftersom affärerna här insisterar på att man måste ha en tia för att få låna en kundvagn… deras förlust, säger jag, för jag handlar definitivt mindre än jag skulle ha gjort annars). Men det löste sig, tack vare två vänliga personer som var på väg in för att fräscha upp sig lite. (De var faktiskt riktigt trevliga, de var de mest sympatiska vi träffade under hela dagen, medan kassörskan knappt sa hej).
Sedan gick vi tillbaka till affären, handlade utan att prata med någon – för det gör man inte i Sverige (om man inte är berusad, vilket kanske förklarar trevligheten hos de två herrarna vid toaletten). Barnen blev ledsna för att det inte fanns någon frukt att plocka, jag letade efter sambal oelek i tio minuter utan att hitta någon personal att fråga om hjälp, och vid kassan fick jag packa alla varor själv eftersom man visst ska göra det här. Alla runt omkring suckade över att det tog för lång tid, vilket gjorde att hela kön fick vänta. När vi sedan gick över parkeringen var vi nästan på väg att bli påkörda, för det finns ingen lag som säger att bilar ska stanna för mammor med barnvagnar och matkassar. Om det inte är ett övergångsställe så gasar man bara förbi.
Klagomålet är slut nu.
Jo, jag har sett andra saker. Jag har vant mig vid butiker där personalen är aktiv och vänligt frågar om de kan hjälpa till, där man får erbjudande om något att äta till barnen medan man handlar. Jag har vant mig vid affärer där någon packar mina varor, där jag alltid får frågan om jag vill ha hjälp till bilen, och där folk hälsar på varandra, ler och busar med barnen. Butiker med kundtoaletter som gärna vill att jag ska använda deras kundvagnar. Det betyder inte att jag har rätt att påstå att det borde vara så här i Sverige också. Så är det på vissa ställen, delvis för att de har lägre löner och sämre arbetsvillkor. Och det är inget att sträva efter.
Men en kundtoalett? Det borde man kunna ha.
Och ett leende.
Okej, nu är klagandet över.