Jag brukar skämta om att jag skulle kunna tänka mig att undervisa mina barn hemma. Men den tanken har en allvarligare sida, som handlar mer om min oro för vad skolstarten kan innebära för dem.
En del av detta handlar såklart om kvaliteten på undervisningen. Det handlar inte om att lärarna skulle vara dåliga, utan snarare om bristande resurser, stora klasser och lågt ställda krav. Visst kan man kompensera för vissa brister på egen hand, men det faktum att det behövs är ett problem i sig. Ju mer ansvar som läggs på föräldrarna, desto mer framträder klasskillnaderna.
Utöver detta tänker jag på skolans brist på flexibilitet, åtminstone på grundskolenivå. När vi diskuterar var vi vill bo och arbeta i framtiden finns det flera alternativ som skulle passa oss bra. Men skolan sätter ofta käppar i hjulen. Jag hör om svårigheter att få ledigt och en motvilja mot att erbjuda möjlighet att utföra motsvarande arbete på annan plats. Det pekar på en utbildning som inte är individualiserad, och det stämmer illa överens med hur samhället utvecklas.
Självklart är skolan mer än bara barnpassning, och att anpassa skolans schema efter föräldrars arbetstider kanske inte är helt rättvist. Men när det blir dags för oss att välja skolor – kanske till och med vår bostadsort – kommer flexibilitet och fokus på individen att vara avgörande för mig.
Du kanske också är intresserad av…
…skollunch
…att klappa hajar
…flexibilitet
Du kanske också är intresserad av…
…skollunch
…att klappa hajar
…flexibilitet