Idag publicerade Expressen en tankeväckande artikel som handlade om hur Skatteverket använde en uppdatering på Instagram som bevis för att kräva en person på 400 000 kronor.
I korthet såg historien ut så här: Lars ägde en husvagn genom sitt företag. En gång lade han upp en bild på sig själv framför husvagnen och skrev statusuppdateringen “roadtrip genom Sverige.” Skatteverket tolkade detta som att han använde husvagnen för privat bruk. Lars menade att han inte menade att han hade semester när han skrev uppdateringen, utan att han var på en arbetsresa och stannade för natten, vilket innebar att han förstås var ledig eftersom det var kväll.
Lars är upprörd över att Skatteverket ‘snokar’ i hans bilder och anser att de inte borde göra så. Jag anser dock att det i sig inte är ett större problem; det kan faktiskt vara bra om myndigheter använder information som är offentlig och lättillgänglig.
Det jag har invändningar mot är snarare hur de tolkat informationen – det vill säga, hur de (enligt Expressens version) har sett på statusuppdateringen.
Skatteverket verkar i det här fallet utgå från att det som skrivs på sociala medier är en exakt återspegling av verkligheten – vad man gjort, när, med vem, och så vidare. Men varken det vi säger i samtal eller det vi skriver på sociala medier är en direkt avbild av verkligheten. Det är helt enkelt omöjligt. Utan att gå in på när folk använder rena lögner (vilket säkert förekommer), så är statusuppdateringar, blogginlägg, tweets och liknande plattformar där vi formar vår identitet, precis som interaktioner ‘IRL’. Vi har oändliga möjligheter att berätta om våra liv. När vi väljer en formulering, väljer vi per definition bort en annan, och nyanserna i det vi väljer påverkar hur vi uppfattas. Det betyder inte nödvändigtvis att en av dem är mer sann än den andra; vi skapar en bild av oss själva som kanske inte alltid stämmer med verkligheten.
Exempel på saker jag skulle kunna ha skrivit på sociala medier, som svenska myndigheter skulle kunna reagera på om de såg dem som sanningar:
Jag har flexibel arbetstid, vilket innebär att jag kan arbeta när jag vill. Det innebär att jag kan vara hemma med sjuka barn och sedan arbeta ikapp på helgen, så att jag egentligen inte ‘vabbar’. Om jag ändå nämner att jag gör det (som i det här exemplet) beror det på att ordet ‘vab’ i vardagligt tal också används för att beskriva att ta hand om sjuka barn, inte bara för att få ersättning från Försäkringskassan.
När man tar ut föräldrapenning ska man vara med sina barn, enligt reglerna. Men vad betyder egentligen ‘barnvakt’? För mig kan det betyda att jag har en vän eller släkting över som leker med barnen medan jag fixar lunch. Eller att jag hade barnvakt igår, trots att jag inte tog ut föräldrapenning, men bara inte varit online förrän nu, vilket fördröjde inlägget.
Poängen är att man inte bara kan ta något som någon skrivit för vad det är, rakt av. En statusuppdatering kan kanske väcka misstankar och leda till en vidare utredning, men det är orimligt att den ska ses som bevis om man inte tydligt är överens om vad innebörden är.
Kan man mena olika saker med ‘semester’? Skulle Lars ha kunnat använda det ordet även om det var en arbetsresa? Det har jag inga tvivel om.
Jag är uppvuxen i en familj av egenföretagare där “semester” kan betyda tiden mellan förmiddagsskiftet och eftermiddagsskiftet, eller att man jobbar utomhus en solig dag. En sommar där man varit ledig tre helger av fem kan anses vara en sommar med mycket “semester”.
Jag arbetar dessutom själv i en bransch där det är vanligt att ‘jobba ikapp’ när man i formell mening har semester, eller att åka på konferenser under semestern (ibland till och med på egen bekostnad).
Hur vi använder språket varierar beroende på kontext. Olika ord – som ‘semester’ – kan ha olika betydelser i olika situationer och för olika personer. Precis som ‘vab’ ibland kan betyda att barnen är sjuka, eller att ‘barnvakt’ kan innebära att man delar ansvaret med någon – trots att myndigheterna använder orden annorlunda – kan ‘semester’ betyda något helt annat än den innebörd som Skatteverket lägger i ordet.
Kanske behövs det fler språkexperter som konsulter i skattemål av den här typen?