…om sånt som folk skriver på nätet

Det känns inte som att det var så länge sedan vi diskuterade fenomenet ’näthat’ (nej, jag är fortfarande inte förtjust i det begreppet) och hur många upplever ’hat’ och hot på nätet, så pass att det påverkar deras frihet att röra sig. Men det finns fortfarande många som tycks vara omedvetna om, eller som vägrar att se, att deras handlingar online faktiskt har konsekvenser – både för andra och för dem själva. Det var särskilt talande när en tidigare finansminister i Norge nyligen nämnde att flera inom Fremskrittspartiet, som till exempel Solveig Horne, nog skulle få anledning att ångra sina tweets och Facebookinlägg.

Kanske kan man beskriva det som en slags kamp om internets status i förhållande till muntlig och skriftlig kommunikation i mer traditionella mediekanaler. Kanske är det en desperat strävan när personer som beter sig illa har svårt att hitta andra ursäkter.

Ni minns säkert den sverigedemokratiske politikern Dagerlinds uppseendeväckande försvar av sina rasistiska tweets i våras? Hans “jag står inte för något jag skriver på Twitter” har blivit en klassiker. Uppföljningen “Twitter är liksom ingenting” och “det jag skriver på Twitter har liksom ingen betydelse” är också intressanta (och visst skulle man önska att det var sant i just Dagerlinds fall).

Nyligen stötte jag på liknande argument i kommentarsfältet hos Linnea. Inte kring rasism, tack och lov, men resonemanget om internet var bekant. “Om jag kallar dig för en ‘idiot som kan dra åt skogen’ här på nätet så uppfattar du inte det som särskilt hotfullt eller skrämmande, och om du gör det så har du personliga problem”, var ett av argumenten. Personen hävdade också att det var helt okej att skriva nedsättande kommentarer på någons blogg, men att man måste “skilja på hur man beter sig i verkligheten”. När jag inte höll med om att onlineinteraktion var obetydlig (jag forskar ju faktiskt om sådana saker) så skrev hen “du är ju helt dum i huvudet”.

Så kan det gå.

Jag tror att de flesta är ganska medvetna om att många av oss spenderar flera timmar varje dag med att interagera med andra online, antingen under våra riktiga namn eller pseudonymer. För vissa är det nog så att de lägger mer tid på det än på att träffa folk ansikte mot ansikte (jag misstänker att jag gör det många dagar, och då är jag ändå rätt… ja, normal).

Vi hittar kärleken online, vi knyter nya bekantskaper, vi diskuterar politik, mode och barnuppfostran. Vi handlar mat, bokar resor, ställer frågor till myndigheter om olika regler, söker studiemedel, bokar möten och gratulerar vänner på födelsedagar – allt detta online. I fredags behövde jag förnya mitt bibliotekskort. Vad gjorde jag? Jag skrev det i chattrutan på bibliotekets hemsida och fick svar på mindre än tio sekunder. Kortet blev förnyat och jag kunde reservera den bok jag ville ha – online, så klart.

Att påstå att den interaktion som sker online ‘inte räknas’ – som Dagerlind gjorde med Twitter och personen hos Linnea gjorde angående kommentarer på bloggar – är faktiskt ganska dumt (det finns en anledning till att folk skrattar åt det där Dagerlind-citatet). Det är också verklighetsfrånvänt – jag kan köpa matsalsstolar, förnya mitt bibliotekskort, skriva meddelanden till min partner och dessutom bli kallad “dum i huvudet” (vilket nog är bland det otrevligaste någon någonsin kallat mig, oavsett kontext – och dessutom med förtexten ‘om du tycker att detta är skrämmande så har du personliga problem’), då borde det stå klart att den interaktion vi sysslar med faktiskt räknas. Forskning om internetinteraktion visar också att den följer liknande grundläggande premisser som vanliga samtal (även om det förstås finns skillnader på mer detaljerad nivå – hur man ‘säger’ saker – så är det i grunden inte så olikt).

Och om den sortens interaktion räknas, borde det också vara uppenbart att man kan och bör hållas ansvarig för dumheter man skriver på olika ställen på nätet. Visst kan man använda de ursäkter vi brukar i vanliga samtal – jag menade inte så, det kom ut fel, jag tycker egentligen något annat, du missförstod nog, jag har ändrat mig, jag tänkte inte på det på det sättet, och så vidare – men att använda mediet i sig som ursäkt fungerar faktiskt inte.


Du kanske också är intresserad av:
– …om personangrepp, kritik och det där långfingret
– …om dumheter och att ‘bara konstatera fakta’
– …om sjukskrivning, legitimitet och akademiska konferenser