…om recept

”Wow, vilken fantastisk sallad! Kan jag få receptet?” frågade en gäst på min fest igår. Jag blev lite ställd av frågan. Receptet?

Det kändes nästan som en provokation, kanske till och med en smula förolämpande. Gästens förväntning var nog att jag skulle känna mig smickrad, men istället blev jag irriterad. Idag har jag och min vän Anna suttit i soffan, ätit kvarvarande muffins och funderat på varför jag reagerade så. Varför kunde jag inte bara vara glad när det förväntades av mig?

Genom våra ord, och sättet vi uttrycker oss på, kommunicerar vi vilka vi är och hur vi uppfattar andra. Det handlar om identitet, personlighet och den kultur vi lever i. När det kom till frågan om receptet, läste jag in en del om både gästen och mig själv, och det gjorde mig obekväm.

Vem behöver verkligen ett recept på en sallad med grovt hackade, rostade grönsaker? Det borde ju vara uppenbart vad som ingår – morot, rödlök, sötpotatis. Vad säger det om vårt moderna samhälle när en genomsnittlig trettioåring inte kan se ingredienserna med blotta ögat? Vad säger det om vår matkultur?

Än mer provocerande var vad frågan antydde om mig. Hur kunde hon förutsätta att jag lagar mat efter recept? En sallad, av alla rätter. Det är ju ingen soufflé eller liknande.

Det är intressant att notera hur kokböcker säljer som aldrig förr, medan det anses vara mer stiligt att improvisera i köket. ”Mat ska skapas, inte kopieras,” lär Tore Wretman ha sagt. Där finns kanske en del av svaret. Det kreativa värderas högt.

Jag gjorde en snabb sökning på nätet för att se vad andra tyckte om att följa recept. ”Ju bättre man blir i köket, desto mer kan man laga utan recept,” skrev någon på ett matforum. En annan menade att matlagning är en passion som kvävs av att följa instruktioner. En tredje påpekade att det är rädslan för att misslyckas som gör att man väljer att följa recept.

Och vem vill inte uppfattas som kreativ, kunnig, passionerad och modig?

När min vän bad om receptet, underförstod hon att det faktiskt fanns ett och att jag hade följt det. Det fick mig att framstå som en person som inte var särskilt kreativ eller djärv, åtminstone inte i köket. Det vill jag ju inte att folk ska tro.

Samtidigt blir jag provokativ av mina egna känslor.

Det är nästan elitistiskt och obehagligt att tolka en vänlig fråga om recept på det sätt jag gjorde. Som om det vore något fel med att laga mat efter recept, att följa instruktioner. För det är det ju inte. Jag använder också recept, ibland.

Men inte den här gången. För det var ju faktiskt Anna som gjorde salladen.

Du kanske också gillar…
– …vad folk skriver på nätet
– …att ha privatkock
– …torsdagsärtor 2.0