…om rasism

Det har varit mycket prat om rasism på sistone. Vad som egentligen räknas som rasistiskt, om vi kan förändra vår uppfattning om rasism och vem som avgör vad som är rasistiskt. Samtidigt har det varit en del suckar kring denna debatt.

Flera har skämtat om att rasistiska symboler har uppmärksammats, ifrågasatts och tagits bort i olika sammanhang. Kommentarer som ”jag vågade inte köpa lakrits till julgodiset, det kanske är rasistiskt nu” trivialiserar problemet. Samtidigt ifrågasätts och nedvärderas antirasismen.

”Någon måste väl kunna skoja om saker, det är ju inte illa ment,” säger vissa. Visst, det är ofta inte det. Jag skulle inte peka ut någon som rasist bara för att de skämtar på det sättet, eller för att de inte förstod poängen med Disneys redigering i julas. Men sådana uttalanden bär på en betydelse, oavsett vad personen ”egentligen menar”. När de blir så vanliga att de dyker upp överallt, säger de något viktigt om vår samtid.

Det tycks vara okej att driva med antirasism, och de som inte tycker det är särskilt roligt ses som problemet. Det är en bild av ett samhälle som framträder genom tweets, Facebook-grupper, statusuppdateringar och kommentarer kring julens traditioner.

Det finns en rasistisk ordning i vårt samhälle. Den innebär att icke-vita människor uppfattas och beskrivs på ett annat sätt än vita. Vithet är normen, medan allt annat betraktas som avvikelser i olika grad.

Den mest grundläggande beskrivningen av en man som går förbi kan ofta vara ”kille i svart jacka, mörkblå jeans, kort hår”. Om han är vit, är det inget mer med det. Men om han har mer pigment, då tilläggs det: ”svart kille i svart jacka”. Han blir en färg, medan den vita killen slipper den stämpeln.

Detta är ett uttryck för den rasistiska ordningen. Oavsett om man lägger in värderingar i beskrivningen eller medvetet låter det påverka hur man behandlar människor, så påverkar det livschanser. Precis som andra hierarkiska indelningar i samhället – kön, klass, ålder och så vidare – får den rasistiska ordningen konsekvenser för människors livsmöjligheter. Och det går inte att ställa sig utanför den; den är en del av samhällsstrukturen. Vi kan arbeta för att förändra denna struktur och bidra till den förändringen genom våra handlingar, men det är naivt att tro att det vi säger eller gör inte påverkar denna ordning.

Rasist har blivit ett skällsord. Välförtjänt, givetvis. Men vi måste fundera på vad som ligger bakom den etiketten. Rasism handlade tidigare om biologi, om skallmätningar och teorier kring intelligens, prestationer, sexualitet och kriminalitet kopplat till det biologiska. Om gener.

Om man inte uttryckligen ställer sig bakom detta synsätt idag, anser många att man automatiskt inte ”är rasist”. Därmed skulle ens handlingar eller åsikter inte kunna vara uttryck för rasism. Men det är en förenklad bild.

Det ironiska skämtandet kring antirasismen är möjligt just för att samhället ser ut som det gör. Jag pratade med en vän nyligen, och han uttryckte att han tyckte kommentarerna var otrevliga men ville inte säga något, eftersom han inte ville ”förstöra stämningen” – han ville inte vara ”den jobbiga”, den som skämtas om. Så han lät kommentarerna vara, och de fick stå oemotsagda, trots sina problematiska inslag.

Hur hamnade vi i en situation där det anses okej att håna antirasism, ogiltigförklara den, och skratta åt den? Samtidigt som eventuella protester möts med hån och förnedring, så att annars insiktsfulla och resursstarka personer väljer att tiga för att de inte vill ”förstöra stämningen”?

Att skämta om antirasismen behöver inte betyda att den som yttrar sig har rasistiska avsikter. Men skämtandet bidrar till att upprätthålla en ordning där antirasismen får mindre utrymme och tystas ner. Även om det inte är avsikten, så leder detta utbredda hån till att rasismens utrymme ökar.

Det spelar ingen roll om dessa personer inte är rasister ”egentligen”. Det är rasismen som vinner på deras agerande.

Du kanske också är intresserad av…
– …hur julen påverkas av att vissa rasistiska stereotyper inte längre visas på julafton
– …ord och vad de avslöjar om samhället
– …var man riktar blicken

Zemanta