Läste ni den senaste krönikan av Andersson där han drar paralleller mellan förskolor och fängelser? Om ni missade den, så var kärnan ungefär följande: han observerade en grupp förskolebarn på väg till en lekpark. Barnen var livliga och pedagogerna skrek åt dem. Det påminde om fångar på rad, och han menade att de skulle kunna bli kriminella med den sortens behandling. Samtidigt noterade han en dagmamma som hade en grupp väluppfostrade barn som ‘konverserade lugnt’ medan hon handlade bröd i affären. Slutsatsen blev att barn inte ska sättas i anstalt, utan hellre överlämnas till ‘en pålitlig vuxen’. (Om det nu finns något att säga om huruvida de som inte äter bröd inte är att lita på framgår inte.)
Självklart var Anderssons krönika tillspetsad på ett ganska obehagligt sätt. Om syftet var att kritisera förskolornas allmänna funktion så misslyckades han, eftersom han riktade fokus på individnivå snarare än på strukturer. Det finns många aspekter värda att diskutera gällande förskolor, men Andersson fastnar i personliga bedömningar av både personalens agerande och föräldrar som ‘sätter sina barn i anstalt’. På så sätt blir hans inlägg mer av en missriktad provokation än en konstruktiv kritik av de underliggande problemen.
En annan text som har cirkulerat nyligen är en debattartikel skriven av några förskollärare i Skåne. Med deras insikter borde de kunna bidra med något intressant, kan man tycka. Men de följer samma mönster som Andersson och fokuserar på individnivå. De hävdar att problemet med förskolan är att föräldrar som inte vill spendera tid med sina barn lämnar dem där i för stor utsträckning. Det är föräldrarnas ansvar att barngrupperna är så stora. Om färre föräldrar satte sina barn i förskola skulle det inte finnas så många barn där. Ja, det är sant, men om ingen satte sina barn i förskola skulle det inte finnas några barn där alls. Då skulle vi kunna stänga ner förskolorna helt, och så var problemen lösta. Särskilt de arbetslösa föräldrarna pekas ut i artikeln; de behöver egentligen inte ha sina barn där så mycket eftersom de knappast söker jobb. Deras brist på engagemang skadar alla andra som skulle vilja ha mindre barngrupper.
Jag ber om ursäkt för min sarkasm, men det är faktiskt vad de skriver.
Jag säger inte att det inte kan ha skett en förändring i samhället där ‘egen tid’ och självförverkligande har blivit mer centrala. Det är möjligt, men det innebär inte nödvändigtvis att detta påverkar föräldrars beteende. Tyvärr diskuterar förskollärarna i artikeln inte denna utveckling närmare. Det hade kunnat vara intressant. De tar heller inte upp hur förändringar på arbetsmarknaden kan påverka familjernas behov av förskoleverksamhet, hur den ökande psykiska ohälsan kan leda till ett större behov av stöd för föräldrar, eller hur svårt det kan vara att få en plats på förskolan. Många föräldrar känner sig pressade att få sina barn inskrivna i augusti, annars riskerar de att behöva vänta ett helt år på en plats.
Det svenska förskolesystemet verkar, om vi generaliserar, ha en del problem. Skulle det inte vara mer givande att diskutera dessa istället för att bara skylla på olämpliga pedagoger eller oengagerade föräldrar?
Du kanske också uppskattar…
…att leva som man lär
…var man riktar sin uppmärksamhet
…att skapa konflikter där de inte behövs