…om personangrepp, kritik och det där långfingret

Mikael ringde mig på jobbet i eftermiddag. Han ville kolla hur jag mådde eftersom han tyckte att en person som kommenterade här var obehaglig och hotfull, och han tänkte att det kanske skulle vara jobbigt för mig.

Men det var det inte.

Visst, jag är inte van vid att folk svär åt mig, säger att jag är dum eller anklagar mig för att ljuga eller ha psykiska problem som jag borde söka hjälp för. (Mina barn har som tur är ett tag kvar till tonåren, men tids nog lär jag nog få höra sådana saker också.)

Det är skrämmande att få sådant kastat över sig, särskilt när man sett samma person uttrycka sig ännu grövre i andra sammanhang. Man kan ju aldrig veta vad en person är kapabel till, och senast jag hörde folk prata så där var på högstadiet där mobbning var vanligt förekommande.

Däremot jobbar jag inom ett område där kritisk diskussion och debatt är centrala. Jag har blivit van vid oenighet ner på detaljnivå (om ingen är oense så är det något som inte stämmer). Idag vid kaffemaskinen frågade en kollega vad jag tyckte om konferensen jag deltog i för några veckor sedan. ”Fick du några bra kommentarer?” undrade han. Tja, svarade jag, några kommentarer och frågor, men inget jag inte hört förut och inget särskilt kritiskt. Så det var ju lite synd.

Det är i diskussioner med andra som vi får pröva våra ståndpunkter och argument. Jag har diskuterat interaktion, intersubjektivitet, kognition, kunskap och makt i tillräckligt många sammanhang för att veta att det jag säger stöds av omfattande forskning. Med det i ryggen blir det möjligt att, när obehaget lagt sig, ta ett steg tillbaka och observera.

Det är ett privilegium att ha den bakgrund som gör ett sådant förhållningssätt möjligt.

Jag förväntar mig förstås inte att folk i allmänhet ska diskutera som man gör inom akademin, även om ämnena vi pratar om råkar höra till etnometodologisk, samtalsanalytisk och diskurspsykologisk teoribildning. Det är faktiskt rätt häftigt att kunna prata om sådana saker utanför seminarierummen! Jag skulle gärna göra det mer.

Men jag tycker inte att det är värt att lägga min tid på att förklara och diskutera saker när det inte bemöts med någorlunda underbyggda argument, utan snarare med (van)tolkningar av mina känslor och tankar, blandat med personangrepp.

Så det tänker jag inte göra.

För övrigt är mitt vänstra långfinger fortfarande avdomnat.

Det är lite jobbigt att skriva nyanserat när kroppen är så explicit.

Du kanske också gillar…
…om sådant som folk skriver på nätet
…om vem man talar med, och för
…om sjukskrivning, legitimitet och akademiska konferenser.
Zemanta

Du kanske också gillar…
…om sådant som folk skriver på nätet
…om vem man talar med, och för
…om sjukskrivning, legitimitet och akademiska konferenser.
Zemanta

Du kanske också gillar…
Zemanta