Sofia skriver om hur många av oss undviker sysslor genom att hänvisa till brist på kompetens, och hur detta ofta följer tydliga könsnormer. Män som får en osäker blick när det handlar om att fixa en trasig lampa och påstår att de inte vet hur man gör, medan kvinnor gärna framhäver att de ”inte är så bra på” att borra eller skruva.
Jag känner igen mig i detta. Jag är medveten om att jag gör det, och det skapar en känsla av skam. Jag vill inte att mina barn ska växa upp med en bild av att kvinnor inte byter glödlampor eller rensar avlopp, eller att de undviker att klättra upp på vinden för att det är spindlar där.
Samtidigt vill jag inte göra de där sakerna, och eftersom jag är kvinna så har jag en slags fribiljett. En man å sin sida kan inte riktigt komma undan med det, för då anses han inte vara tillräckligt ”manlig”. Vad vi gör – eller inte gör – formar våra könsroller. Genom att fixa lampan (även om det handlar om någon annans lampa, kanske särskilt då) gör hon anspråk på sin roll som kvinna, medan han som inte gör det avsäger sig den rollen.
Det intressanta är att detta beteende accepteras så länge det följer könsnormerna. Så länge hon ”inte kan” göra sådant som förväntas av kvinnor, och han ”inte kan” göra sådant som förväntas av män. När det är tvärtom, så möts det ofta av kritik. Ögonbryn höjs, kommentarer görs, och det framgår tydligt att det inte är helt okej. Kanske är det här vi behöver börja, med att reflektera över våra egna reaktioner. Visst är det viktigt att vi själva kan bryta dessa mönster genom handling. Men så länge belöningarna och straffen kvarstår är det inte så enkelt som man kan tro.
Vi framhäver vår okunskap på ett könat sätt just för att vi kan. Men ju mer medvetna vi och vår omgivning blir, desto svårare blir det att låta latheten utnyttja ojämlikheten. När min partner ser på mig och frågar varför jag inte kan skruva upp brandvarnaren, krymper mitt handlingsutrymme för att fortsätta med mitt könade undvikande beteende. Samtidigt växer handlingsutrymmet på ett annat plan, så att vi mer och mer bemöts som individer, snarare än som män och kvinnor. Det är dit vi strävar.
PS. Exemplet med de trasiga kläderna ska inte tas alltför bokstavligt. I verkligheten skulle ingen av oss laga dem, utan det uppdraget skulle sannolikt gå till någon av våra föräldrar. Lika illa, om inte värre.
Du kanske också gillar…
– …att värdera insatserna lika
– …vem som gör vad
– …det jämställda paret Alex och Kim
Du kanske också gillar…
– …att värdera insatserna lika
– …vem som gör vad
– …det jämställda paret Alex och Kim
Du kanske också gillar…
– Alex och Kim