Nagelsalongen och Normerna
Intill det café där jag ofta arbetar finns en nagelsalong, Sofias Naglar. Jag har nyligen upptäckt den perfekta kombinationen: att luta mig tillbaka i deras bekväma massagestolar och få mina fötter och tånaglar ompysslade medan jag läser forskningsartiklar.
Tidigare målade jag sällan mina tånaglar. Nu är de alltid i färg. Det handlar inte bara om salongen, utan också om det varma vädret och att nästan alla kvinnor här bär målade tånaglar (fransk manikyr på tårna är faktiskt ganska vanligt, kan jag meddela).
Förr gjorde jag det kanske om jag ville se lite extra fin ut, som när jag bar sandaletter på något evenemang. Jag uppskattade att det var en äkta form av smink, som inte försökte dölja eller skapa en illusion av att vara ’naturligt vacker’ (som Emma så träffande skriver om här).
Nu har det blivit en slags norm.
Det påminner om många andra saker vi gör för att anpassa oss till samhällets förväntningar på kvinnokroppen. Att raka armhålor och ben, forma ögonbryn och tänka på figuren. Det handlar inte så mycket om att sträva efter skönhet, utan mer om att uppnå en normalitet.
När håriga kvinnoben anses vara ’okvinnliga’, när en orakad armhåla betraktas som ’onaturlig’, och när oformade ögonbryn får pedikyristen på Sofias Naglar att rynka på pannan och säga att det där kan jag fixa på två minuter, utan att ens överväga om jag tar det som en kritik av mitt utseende, blir det svårt att avstå från dessa normer.
Genom att raka ben, armhålor och så vidare gör vi oss inte ’fina’; det är inget extraordinärt (trots tiden det tar), det är bara normalt. Och om vi inte gör det, blir vi per definition onormala, avvikande, konstiga.
Och där jag bor nu är målade tånaglar en del av den normala kvinnligheten. Med nagellack blir jag inte särskilt fin, jag blir bara som alla andra.
Det är en sorglig insikt.
Du kanske också gillar…
- …att bryta mot normer
- …att vara besvärlig
- …skillnader mellan män och kvinnor på toaletten
Zemanta