…om nivåer

Jag skulle inte riktigt kalla det en ”debatt”, men det har senaste tiden blivit ett vanligt ämne på bloggar och diskussionsforum – frågan om ”nivå” när vi pratar om feminism, kön och jämställdhet.

Det låter ungefär så här:
”Vardagsfeminism” eller ”mammafeminism” anses ofta vara av ”låg nivå”, eftersom de tar upp ämnen som många kan relatera till, som kläder, reklam som objektifierar eller normer kring kroppshår.

Vad som klassificeras som ”hög nivå” är däremot mer otydligt och har inte definierats lika klart. Jag är ärligt talat osäker på vad som egentligen räknas dit – är det när man nämner namn som Judith Butler som gör att nivån uppfattas som ”hög”? Eller handlar det om att använda termer som hegemonisk maskulinitet eller heteronormativitet? Eller kanske handlar det om att vissa ämnen anses vara mer betydelsefulla än andra? (Intersektionalitet och rasism verkar ha blivit populära diskussionspunkter på sistone, till exempel.)

Oavsett hur man klassificerar dessa nivåer kan det vara värt att reflektera över vad indelningen faktiskt innebär. Man kan se det som en form av identitetsarbete, där kritiken mot ”den andra sidan” fungerar som en bekräftelse av den egna positionen, oavsett om det är avsikten eller inte. Det är inte den medvetna strategin att framhäva sig själv som är intressant, utan snarare resultatet av detta beteende.

Elitism innebär en separation från det folkliga, en distinktion från massan. Inom kulturen blir därför popularitet ett varningstecken. Många tänker kanske på litteratur, där exempelvis bästsäljare av författare som Anna-Karin Palm kan vara litterärt välskrivna, men med den produktiviteten och försäljningen kan det ändå kännas lite misstänkt. Vill man framstå som en litterär person kan man därför hellre lägga fram en mer obskyr bok på soffbordet när man får besök.

Och på många andra områden i livet ser vi liknande mönster. Samhällsdebatten är inget undantag. Kön, jämställdhet och feminism diskuteras överallt idag, och det finns en stor kraft i detta. Men med populariseringen kommer också behovet av att särskilja sig, när nya fokusområden etableras och det som en gång var radikalt blir mer mainstream.

All interaktion är en arena för identitetsskapande, och allt vi säger och gör ger en bild av vilka vi är. Att påstå att den feministiska diskussionen behöver ”höjas” är att göra anspråk på att själv ha en position där man kan, får eller bör uttala sig i sådana generella termer. Det handlar om att säga ”jag kan det här” och ”jag vet vad som är bäst för oss alla”. Det blir en signal om att ”jag tillhör den högre nivån”.

Och det är att säga ”ni gör det inte”.

Det är inte särskilt sympatiskt, tycker jag.

Oavsett nivå.


Du kanske också gillar…

  • …att skapa konflikter där de inte behövs.
  • …att ”se det man vill se”.
  • …att utforska Askungensyndromet.

Zemanta