Jag tänkte att jag skulle ge en uppdatering om hur det går med träningstävlingen. Minuterna, sovmorgonsbelöningen och allt det där.
Det går bra. Jag har vunnit två av tre veckor, och jag gillar att vinna. Jag har också gått från att knappt träna till att nu gå på gymmet cirka tre gånger i veckan, vilket jag tycker är ett riktigt bra resultat. Dessutom har min kompis Björn, efter att ha sett mig kämpa med vikterna i en halvtimme, tagit en löprunda på kvällen för att komma ikapp. Så han har också ökat sin träning ungefär lika mycket som jag.
Men. Som alltid är småbarnsföräldrars strategier för sådana här saker starkt kopplade till barnens rutiner och hur de mår. Det är här problemet börjar:
Maja har börjat sova längre på morgonen.
Det kanske inte låter som ett stort problem, men det gör att den där efterlängtade sovmorgonen tappar sin charm som belöning i tävlingen. Hon brukade vakna vid femtiden, och tanken på att få sova längre en extra dag i veckan var en stor motivation för mig. Men förra veckan, när jag såg fram emot den sovmorgonen jag kämpat för, så vaknade hon vid halv sju. Vilket ju är samma tid som jag ändå skulle stiga upp. Visst, jag fick en sovmorgon, men det fick ju alla andra också.
Och idag skulle Björn få sin sovmorgon som han vann förra veckan – och vad hände? Maja sov till tio i åtta. Tio i åtta. Så vi sov alla till tio i åtta. En riktig sovmorgon, men jag fick ju också en.
Man kan ju tycka att det är lite orättvist att anse att ens extra sovmorgon är bortslösad bara för att den andra också får en sovmorgon den dagen.
Och visst kan det kännas osmakligt att använda sin ettåring som en sorts straff för att man förlorar en tävling.
Men det funkade ju!
Så vad gör man åt ettåringar som bara sover och sover på morgonen? Är det något som föräldraskapslitteraturen tar upp?
Du kanske också gillar…
– …om (vilje)styrkan
– …om aktiviteter för barn och för vuxna
– …om bra sjukdagar
Zemanta