…om maraton för kvinnor

Att göra karriär liknar ett maraton, skriver Anna Eriksson i Sträva framåt.

Vid startlinjen står både män och kvinnor, energiska och förberedda. När signalen går, sätter de alla igång, alla vill framåt, alla har sina mål.

Längs med banan står åskådarna och hejar på sina favoriter. Kollega, chefer, vänner, familj och till och med främlingar är där för att ge sitt stöd.

”Kom igen!” hör männen. ”Du klarar det! Öka takten! Du är stark!” Och de orkar lite längre, lite till. Stöd är ovärderligt i de tuffa backarna. ”Du klarar det! Starka ben! Häng på killen där framme! Du är fantastisk!”

Kvinnorna får också sitt stöd, men det kommer med en annan ton.

”Orkar du verkligen? Försök åtminstone att jogga, det är okej att inte hålla ett snabbt tempo! Var försiktig så att du inte får skavsår! Glöm inte att dricka!” Tänk om man faktiskt skulle få skavsår? Bäst att ta det lugnt, särskilt när det är så varmt. ”Oj, du måste ha tränat mycket, hur får du ihop det med barnen hemma? Vem passar dem under loppet?” Kvinnorna försöker att inte låta sig störas av frågorna. Vem förväntar sig att de ska stanna och prata mitt under ett maraton? Men vänta, svara nu! ”Snygga ben förresten! Men bara så du vet, man kan se bröstvårtorna genom den där tröjan!”

De drar i sina kläder, spanar efter barnen, och skakar av sig så hårt att de nästan tappar balansen.

Vid målgången står funktionärerna och delar ut medaljer, och menar att kvinnors underrepresentation i företagsledningar och på höga poster beror på biologi. En missuppfattning. För lite muskelmassa. Testosteron.

Och för övrigt, de har ingenting att göra i riktiga tävlingar. Männen får inte delta i Tjejmilen, och är det inte diskriminerande?

”Låt mig massera din gluteus maximus så ska du få se hur mycket jag uppskattar kvinnor.”

Inte har jag något emot er, inte.

Spring, spring.


Du kanske också är intresserad av…
…kvinnor i karriären
…att sätta ner foten
…att värdera insatserna lika