…om män, kvinnor och föräldraledighet

Vi har diskuterat det här tidigare, men det är en så central fråga att det är värt att ta upp den igen. Det är faktiskt en av de mest betydelsefulla jämställdhetsfrågorna i dag. Vi har gjort framsteg och förändrat mycket, men trots det tar män ut ungefär 20% av föräldraledigheten medan kvinnor står för cirka 80% (sett på aggregerad nivå). Det visar att vi fortfarande har en bit kvar, och det är ett problem i sig, eftersom det påverkar många områden.

Min partner och jag har inte delat på föräldraledigheten på ett jämlikt sätt, inte på grund av lön utan snarare på grund av karriärval och en flytt utomlands (jag har varit hemma mestadels). Jag kan hitta många anledningar till varför vi har valt som vi har, varför det kan verka rimligt och så vidare. Men jag kan inte låtsas att det inte har med kön att göra, för det är uppenbart att det har det.

Våra beslut påverkar också samhällets strukturer genom att de förstärker förväntningarna på att kvinnor ska vara hemma med barnen och män ska fokusera på karriären (vi bekräftar ju den normen). Det är inget jag är stolt över (och min partner är inte heller det). Våra val är bara en liten del av ett större mönster, men de finns där och tillsammans med alla andra beslut bidrar vi till att kvinnor får sämre karriärmöjligheter och lägre löner.

Jag förstår inte varför vissa blir arga när man påpekar detta? Det är dags att se verkligheten som den är.

Självklart, när man ser på specifika familjer kan det vara svårt att dela på föräldraledigheten rättvist av olika orsaker. Ekonomin nämns ofta, att familjen inte har råd. Det är sant ibland, men långt ifrån alltid. ”Det går inte ekonomiskt” har blivit en fras som används som en ursäkt. Det är inte så konstigt, den fungerar bra retoriskt. Det flyttar ansvaret från individen och lägger det på andra faktorer – arbetsmarknaden eller kanske till och med politiken (och politiker är ofta lätt att skylla på).

Dessutom, och kanske är detta den viktigaste anledningen till att ”det går inte ekonomiskt” är en så effektiv ursäkt, är att det är svårt att ifrågasätta. Det anses fult att fråga om inkomst, så det görs sällan. Att ifrågasätta om det verkligen stämmer att man inte har råd blir en känslig fråga.

Men jag tror att vi måste våga ifrågasätta.

Det behöver inte vara konfrontativt, men vi måste ställa frågan: Hur stor skillnad gör det? Och hur kom de fram till den slutsatsen?

Min gissning är att väldigt många inte ens har räknat, åtminstone inte på ett sätt som tar hänsyn till alla aspekter av inkomster och utgifter.

Om vi ställer den frågan då och då, oavsett hur vänligt och nyfiket det görs, kommer ursäkten om att det inte går ekonomiskt att tappa sin kraft. Det kommer inte längre att vara en ”sån där sak alla säger”.

Och kanske, med tiden, kommer fler att börja räkna på det. De kanske inser att skillnaden inte är så stor som de trott.

Då kanske de börjar göra andra val.

För mer läsning: Alex på Familjepodden skrev nyligen bra om detta ämne, liksom Lisa. Jag har också skrivit om det tidigare här och här.

Du kanske också gillar…
…vem som är föräldraledig
…att välja bort män
…att kvinnor tar hand om barnen gratis medan män får betalt för det

Zemanta