Jag ser könsnormer i alla aspekter av livet. Normer, strukturer, maktbalanser, förtryck.
Men jag skriver sällan om det.
Dels för att det finns så många som gör det bättre än vad jag skulle kunna. Jag läser sådana texter hela tiden; de är ofta så bra att jag blir osäker och tveksam. Jag tänker att jag inte kan skriva på samma sätt, och så låter jag bli.
Men en annan anledning till att jag inte skriver om det är att jag är inskränkt och elitistisk.
Ja, så är det.
Jag antar att alla andra också ser de problematiska aspekterna i vardagssituationerna där män och kvinnor förväntas bete sig helt olika när det kommer till känslor, ansvar och prioriteringar. Jag tror att alla andra också förstår hur mycket det begränsar oss och hur dessa ”småsaker” är kopplade till större samhällsproblem som lönediskriminering, ohälsa och våld. Jag tänker att jag inte behöver säga något, för alla tänker nog likadant som jag.
Men det gör de förstås inte.
Som sociolog borde jag veta bättre.
Vår syn på olika frågor påverkas av en mängd faktorer – var vi föddes, vilken familj vi kom ifrån, våra föräldrars yrken, vilka vänner vi hade som barn, om vår samhällslärare i högstadiet uppmuntrade oss att ifrågasätta, om vi fortsatte studera och vad vi i så fall läste, om vi upplevt orättvisor, om vi hade en morfar som diskuterade politik med oss. Och så vidare.
Självklart har vi olika åsikter och perspektiv, och det är bra, oftast. Men just därför är det viktigt att vi pratar om det.
Vi måste öva oss på att se mönster och samband i samhället. Det är inget man ”bara kan” eller ”bara gör”, precis som avancerad matematik inte är något man bara kan eller gör. Det är lätt att tro att vi förstår samhället bara för att vi lever i det, och visst, till viss del gör vi det, men det är också något som förbättras med övning. (Det betyder inte att vi nödvändigtvis kommer till samma slutsatser som andra.)
Så, jag ska försöka bli bättre. Jag ska skriva mer om samhället. Mer om normer och strukturer. Mer om saker som får mig att sucka, himla med ögonen, känna mig arg eller ledsen. Eller glad – men det är tyvärr mer sällan. Om vi pratar om kön, alltså.
Tills dess kommer här två rekommendationer på korta texter som jag läste igår, som handlar om kön och föräldraskap:
– Malin Andersson skrev om hur BVC:s könsstereotypa rutiner ledde till att de ringde henne upprepade gånger utan att tänka på att kontakta barnets pappa. Hur tänkte de där?
– Erik Lindström tog upp hur kvinnor som leder TV (som i fallet med Anna Hansson) ständigt ifrågasätts för sina små barn, medan männen sällan får samma typ av frågor. Det är som om det bara är kvinnor som blir föräldrar när de får barn.
Dessa exempel belyser hur vi förväntas bete oss på ett visst sätt baserat på vårt kön. Småsaker, kanske man kan tycka – visst, BVC kunde ha ringt pappan, och män behöver sällan förklara sig när de gör karriär på samma sätt som kvinnor. Men vad spelar det för roll egentligen? Finns det inte värre exempel?
Jo, det finns det. Men dessa hänger ihop med de små vardagliga situationerna. Det är i de små detaljerna som normerna förstärks, så metodiskt att vi knappt märker det.
Det är här det börjar.
Du kanske också gillar…
…om okunskap, lathet och ojämställdhet
…om flickor och pojkar
…om de där leksakskatalogerna