December är en hektisk månad, inte bara för att det är en hel del som ska göras – det ska göras köttbullar, kokas knäck, bakas lussekatter, planeras släktbesök, griljeras skinka, kläs granar och delta i julfester och avslutningar. Ibland känns det som om man knappt gör något annat.
Och så är det dags att handla julklappar.
Julklapparna är nog en av de saker som stressar flest. Det handlar inte bara om att hinna med allt praktiskt – som bakandet av lussebullar – utan också om att tänka till. Som bekant är det ju tanken som räknas. Man ska komma på vad man ska köpa, vilket helst ska vara något som mottagaren blir glad av, och så ska det vara ‘lagom mycket’.
Som med dagisjulklappen.
Det är egentligen lite galet – gåvor borde vara just det, utan att kopplas till om man får något tillbaka eller hur ‘dyr’ presenten är.
Men så enkelt är det sällan.
Gåvor bär alltid med sig en signal, och vad den signalen är beror på situationen, personerna inblandade och vad gåvan består av. En ring, en kniv eller en värdecheck kan uttrycka helt olika saker, både om givaren och mottagaren. Vi kommunicerar genom gåvor. Därför är det viktigt att tänka igenom vad man ger, så att gåvan förmedlar det man vill att den ska säga.
När det blir fel kan det ofta kännas obekvämt. Normerna sätter sin prägel, kan man säga.
Vi har köpt doftljus till personalen på förskolan, och jag försöker ta reda på om det förväntas någon form av ‘julbonus’… Det är lite stressande att vara osäker på de kulturella koderna.
Å andra sidan är det lättare att bli förlåten när man ibland gör misstag.