…om hur vi piskar våldtäktsoffer

Det känns som att diskussionen om våldtäkter har pågått i flera månader nu. Flera uppmärksammade fall, som de i Delhi och Steubenville, har väckt starka reaktioner, men även i Sverige har flera våldtäkter fått stor uppmärksamhet under vintern.

Nyligen dök en länk upp i mitt flöde på Facebook igen, som ledde till en protestlista riktad till myndigheterna på Maldiverna. Den krävde att man skulle ompröva domen där en femtonårig flicka dömdes till hundra piskrapp för att ha haft sex utan att vara gift. Det är värt att nämna att hon under flera år blivit sexuellt utnyttjad av sin far och även fött hans barn.

Detta fall är givetvis av stor vikt. Att straffa brottsoffer är helt oacceptabelt. Men när jag började söka efter rapporter i svenska medier hamnade jag i en diskussion där deltagarna fördömde händelsen, men kopplade den till islam med kommentarer om ”primitiva kulturer”, ”intelligensnivå” och ”grottmänniskor”. (Jag skulle kunna länka till diskussionen, men väljer att inte göra det för att inte ge spridning till rasistiska sidor.)

De som tänker på det här sättet verkar helt ha missat hur våldtäktsoffer behandlas även i Sverige och andra västerländska länder. Våra straff kan se annorlunda ut, men de är minst lika smärtsamma och lämnar livslånga ärr.

Fallen Bjästa och Steubenville är tydliga exempel på hur dessa strukturer fungerar – hur våldtäktsoffer skuldbeläggs, mobbas, hånas, fysiskt angrips och hotas till livet.

För några dagar sedan blev två tjejer i Steubenville, Ohio, häktade efter att ha hotat offret med mord. I sociala medier har det ifrågasatts varför ”horan” inte fick något straff, och det har sagts att hon är den som orsakat pojkarnas familjers lidande. Så här har det bland annat sett ut på Twitter:

Exempel på kommentarer

Och så kommer det alltid fram en reaktion: ”Men hallå, ett fall?! Dessutom hände det där i USA! I Sverige är det inte så.”

På riktigt?

Fallet Steubenville är inte unikt på det sättet. Det som gör det särskilt anmärkningsvärt är att skuldbeläggandet och trakasserierna av offret har dokumenterats och spridits av kritiska granskare. Vi har blivit duktiga på att ta screenshots av de absurditeter som skrivs på Twitter och Facebook.

Kommer ni ihåg Bjästa? Där våldtogs en fjortonårig flicka på en skoltoalett och blev sedan kallad för ”äckligt fjortisluder” som bara ville ha uppmärksamhet, en lögnare och psykiskt störd. Till slut orkade hon inte längre, utan flyttade från sin hemby.

Ett annat fall inträffade i Jokkmokk för två år sedan. Även där blev offren utsatta för trakasserier och konfrontationer, både i samhället och på sociala medier. Efter att de fällande domarna kommit till stånd, bildades en Facebookgrupp där förövarens oskuld bedyades och offrens trovärdighet ifrågasattes. De påstods ljuga, vara ute efter pengar och ha följt med frivilligt till stugan där våldtäkten ägde rum.

Det finns fler exempel. Faktum är att det är så många att misstron, skuldbeläggandet och trakasserierna tycks vara det normala i våldtäktsfall.

Detta är hur våra straff ser ut. Det här är vårt sätt att straffa.

När Gudrun Schyman 2002 i ett tal påpekade att diskrimineringen och kränkningarna tar olika former beroende på var vi befinner oss, men att det är samma norm, samma struktur och samma mönster som återkommer, väckte det stora reaktioner. Många blev upprörda, och det ledde till en diskussion om varför vänstern backade i valet samma år.

Men vet ni vad? Det är samma norm, samma struktur och samma mönster som återkommer. Här likväl som där.