…om höstmörkret

En ny bekantskap i hösten

”Finns det plats här?” frågade han och slog sig ner innan hon hann svara.
Hon studerade honom medan han fiskade fram en pocketbok ur sin väska och bläddrade till första sidan.
”Ja,” svarade hon.
”Ja vadå?” frågade han, förvirrad.
”Ja, det är ledigt. Eller åtminstone var det så.”

Den här gången sa han inget, utan betraktade henne en längre stund innan han återvände till sin bok.
Hon vände blicken ut genom fönstret. Landskapet utanför glödde i orange, gult och rött. Snart skulle björkarna släppa sina löv, men än så länge höll de fast vid grenarna och skapade en färgstark höstvärld mot den mörka barrskogen i bakgrunden.

När tåget stannade klev hon av och följde folkmassan med trampande gummisulor mot rulltrappan, genom tunneln och upp på andra sidan. I staden fanns det inga höstlöv. Ingen färg. Bara människor klädda i mörka jeans, svarta skor och grå jackor. Vid övergångsstället bildades en liten grupp, alla stirrande ner i marken, vända mot samma håll. Tillsammans korsade de gatan med precis det avstånd som krävdes för att ingen skulle nudda någon annan. Hon fortsatte rakt fram, förbi den gamla järnaffären och det lilla bageriet, och in på bron där turister brukade stanna för att ta kort på det smutsiga vattnet som flöt genom staden.

Himlen var grå, marken var grå och ån var grå.
Människorna gick över bron i sina svarta skor och grå jackor, och hösten var här.

På kaféet i backen var det fullt, som vanligt. En man i mörka jeans, svarta skor och grå jacka satt vid ett bord för sex och skrev i ett anteckningsblock.
”Är det ledigt här?” frågade hon och satte sig ner innan han hann svara.

Och utanför fönstret växte det grå och svarta, och när gatlyktorna tändes kunde björkarnas glöd bara anas.

Du kanske också gillar…
…om det dolda samhället
…om bruna fingrar
…om en annan vår
Zemanta

Du kanske också gillar…
…om det dolda samhället
…om bruna fingrar
…om en annan vår
Zemanta

Du kanske också gillar…
Zemanta