Under de senaste dagarna har jag stött på ordet ’hat’ flera gånger. Det finns en anledning till denna frekventa användning. Jag vill inte på något sätt nedvärdera den skada som de förminskande, förtryckande och hotfulla kommentarer, brev och mejl som riktas mot kvinnor kan orsaka. Men jag tycker det är värt att stanna upp en stund och fundera på vad just ordet ’hat’ egentligen innebär i olika sammanhang.
Diskussionen om ’hat’ bygger i grunden på en psykologisk förklaringsmodell. Det handlar om en känsla, något som finns ’inuti’ människor. Men för att förstå vad som framkom i den senaste rapporteringen räcker det inte med att bara fokusera på psykologin – vi måste också betrakta samhället, strukturerna, normerna och maktordningarna som ligger bakom.
Det är något som många också har påpekat i debatten, men trots det har ordet ’hat’ behållit sin tyngd, med allt vad det innebär. I intervjuerna med individer som uttryckt hotfulla kommentarer har vi sett att de ofta använder bortförklaringar som ”jag menade inte så”. Vissa av dem som har yttrat grova hot har senare förklarat sitt beteende med fraser som ”det är bara sådant man säger” eller ”jag hatar dem inte, jag blev bara irriterad”.
Även en representant från Facebook tog upp vikten av att bedöma om den som skrev kommentarerna verkligen menade det som sades – med andra ord, om det som uttrycktes faktiskt fanns ’inuti’ personen bakom skärmen. Det visar att ordet ’hat’ inte bara har en psykologisk grund, utan att det psykologiska perspektivet också används för att förklara vad vi observerar.
Det är ganska logiskt. Om ett problem formuleras som en känsla som människor har, blir det lättare att hävda att man inte alls känner den känslan. Att man inte hatar. Ingen kan riktigt motsäga det, eftersom ingen kan veta bättre än en själv vad som pågår i ens eget sinne. Att hänvisa till sina känslor blir därför en retorisk strategi som är både praktisk och effektiv.
Men när det psykologiska perspektivet ifrågasätts genom att förneka känslan, utmanas också själva fenomenet. Om någon säger något men inte hatar – kan vi då påstå att det vi ser är hat? Och om det inte är det, kanske det inte är så allvarligt? Kanske är det till och med så att de som drabbats överreagerar genom att läsa in ett ’hat’ som författaren inte känner?
Hänger ni med i hur resonemanget kan se ut?
Men – och här är min poäng – det är förstås problematiskt oavsett vad vi väljer att kalla det. Om vi försöker se bortom den psykologiska modellen, där fokus ligger på individens inre, blir det i stället effekterna som blir intressanta. Vad dessa uttalanden förmedlar (hat, hot) och vad de åstadkommer.
Detta står kvar oavsett vad personen bakom uttalandena ’egentligen menade’. Det innebär att förövarnas bortförklaringar delvis tappar sin relevans. De kan fortfarande vara intressanta för att förstå hur personer rationaliserar sina handlingar, men de har inte längre makt att utmana den definition av problemet som utgår från de drabbade. Att säga ”jag menade inte så” kan alltså inte längre förändra den verklighetsbeskrivning som presenteras, eller det faktum att det som uttrycks är djupt problematiskt.
Detta är en vinst i sig.
Det är dock viktigt att försöka förstå orsakerna till det vi observerar. Vi är intresserade av vad som kan ligga bakom fenomenets problematiska effekter. (Åtminstone är jag det.)
Och här finns det en fördel i att diskutera problemet utan att psykologisera. Att använda ord som ’hat’ gör det svårare att diskutera förklaringar som rör samhället. Genom att fokusera på förövaren individualiseras problemet, vilket gör det lättare att förklara med fraser som ”det här handlar om störda individer”.
Genom denna individualisering missar vi inte bara poängen med hur maktstrukturer fungerar – den ordning som placerar män och kvinnor i olika positioner – utan vi förminskar också betydelsen av dessa strukturer för både specifika problem och för mäns och kvinnors liv i stort.
Med dessa potentiella konsekvenser av ordet ’hat’ blir det svårare att förstå var problemet verkligen ligger. Det blir också svårare att veta hur vi bäst kan bemöta det. Och paradoxalt nog kan det faktiskt bidra till att upprätthålla de strukturer som möjliggör detta.
Du kanske också är intresserad av…
…att diskutera känslor kring kvinnor
…att utforska vad folk skriver online
…att förstå belägg för olika åsikter