…om främmande kulturer, turism och skämtsamhet

Aj aj, muttrade han tyst efter att ha trampat på de glödande pinnar han jonglerat med och sedan slängt på marken. Vi brast ut i skratt.

Det var förstås meningen att vi skulle skratta. Föreställningen var för vår skull. Vi betalade, han uppträdde.

Vi bevittnade en polynesisk eldshow. Två män klädda i vad som verkade vara traditionella kläder – barfota, med höftskynken, bar överkropp och stora tatueringar, samt halsband av något som liknade vass – pratade om kokosnötter och demonstrerade hur man gör eld med pinnar. Sedan dansade de med elden till rytmen av trummor.

Underhållande och vackert, men också en aning obehagligt.

Mannen med elden skämtade genom hela föreställningen om vad han egentligen sysslade med. Han nämnde ”min hemö Tonga”, för att sedan erkänna att han kom från Los Angeles. Och vi skrattade. När han frågade om vi ville se eld och vi ropade ja på hans uppmaning, sa han med en svag röst fem dollar. Och vi skrattade. Efter att ha bränt sig när han släckte elden med fötterna frågade han om vi var nöjda. Det var vi. ”Bra”, sa han och såg plågad ut. Och vi skrattade.

Självklart var hans repliker inövade, och publiken svarade precis som förväntat. Men föreställningen lämnade ändå en känsla av obehag.

Skämten handlade om kommersialiseringen av ursprungskulturer, om hur vi som besökare i vår iver att se och uppleva något annorlunda och ”äkta” reproducerar mönster från kolonialismen.

Alla kulturer är inte lika i detta avseende.

Ta Sverige som exempel. När utländska turister bjuds på luciatåg i december är det få som upplever det som problematiskt. Att de vill ta del av vår kultur är så självklart för oss att vi knappt ger dem något val. Kom och se våra fina traditioner! Det är ganska oproblematiskt eftersom Sverige och svenskarna har en stark kulturell ställning.

Däremot har jag hört flera samiska vänner uttrycka tveksamhet kring turistverksamhet som visar upp den samiska kulturen. Skillnaden mellan att visa upp och att exploatera är ibland hårfin. Vad vill besökarna se? Kulturen som den verkligen är, eller en mer showig och förskönad version? Samerna har en historia av förtryck, och det finns inget motsägelsefullt i att stoltheten över den egna kulturen ibland blandas med en ovilja att profitera på den.

Den kommersiella logiken innebär att man anpassar sig efter vad publiken vill ha. När publiken till stor del består av de tidigare kolonisatörerna blir det en sorts repetition av historien, om än i en ny form. Därför är det inte konstigt om det känns obehagligt, både för utövarna och ibland även för publiken.

Jag tror att man kan se skämtandet i eldshowen vi såg som ett slags försvar mot att bli exploaterade på nytt. Genom att driva med genuiniteten, kommersialiseringen och maktförhållandet mellan underhållare och publik, kommer dessa frågor fram i ljuset. Samtidigt bidrar det till underhållningsvärdet och blir därför inte ”alltför” utmanande. Det är fortfarande underhållning, och med skrattet bekräftar vi det. Skrattet blir en bekräftelse på att vi åtminstone förstått något av kritiken som finns i skämten.