Jag har en förkärlek för enkla berättelser. Snabba och lättillgängliga. Sådana som drar in en direkt. Som Vampyrernas tid. Jag älskade Vampyrernas tid. Att läsa om dem igen skulle nog göra att jag förlorade mig själv i en vecka, och det har jag inte tid med. Jag tyckte verkligen om Vampyrernas tid.
Det handlar inte om att jag anser att böcker måste vara litterära mästerverk för att vara värda att läsa. Absolut inte.
Men om man lägger mer vikt vid hur något uttrycks än vad som faktiskt sägs, då blir det problematiskt. Det insåg jag under min prao på en nyhetsredaktion i åttan.
Och Tre nyanser av honom var inte bra. Punkt.
Nej, det var inte de erotiska scenerna som fick mig att vilja gömma mig. Det var språket. Jag hade nästan svårt att ens skriva ordet ’tre’ här ovanför (kommer jag någonsin kunna göra det igen?). Om jag i framtiden hör någon referera till sin inre gudinna som rör på höfterna vet jag inte vad jag skulle ta mig till.
Men historien tog ju slut snabbt, i alla fall.
Du kanske också är intresserad av…
…att fly från verkligheten
…om identitet och självrannsakan
…om några insikter
Du kanske också är intresserad av…
…att fly från verkligheten
…om identitet och självrannsakan
…om några insikter
Du kanske också är intresserad av…
Zemanta