…om en affisch från Waikiki

Jag trodde att mina leder hade återhämtat sig och att jag skulle kunna röra mig som vanligt igen. Så var det tydligen inte. Efter morgonens balansakt på leriga stigar har det börjat göra ont och klicka i höfterna, och när jag väl satte mig i soffan var det inte helt enkelt att ta sig upp igen. Men det gör inget.

Istället har jag snaskat på pepparkakor och gjort research om Maui, dit vi ska åka i tio dagar i februari. Jag är verkligen taggad, kan jag säga. Under hela min barndom hängde det en affisch från Kaanapali på väggen i sommarstugan, fastsatt med häftstift rakt på träpanelen. Min morfar berättade ständigt stolt om sin resa dit och hur de bodde på ett fint hotell.

Man får ju tänka på att på den tiden var en resa från Norrland till Hawaii inget man bara gjorde. Att flyga var en stor grej. Att bo på ett lyxigt hotell på andra sidan jorden var något man skrytte om för barnbarnen i åratal, och något man tänkte på när man slogs med myggen på dass.

Men det är osannolikt att vi kommer att ta med oss några souveniraffischer. Tiderna har förändrats. Att flyga är varken glamoröst eller särskilt spännande längre, bara besvärligt och dåligt för planeten. Resor är något vi konsumerar, om inte varje dag så åtminstone med viss regelbundenhet. Vi köper upplevelser, en paus från vardagens stress, och visar sedan upp bilder på solnedgångar och statusuppdateringar på sociala medier som bevis på hur bra vi har det.

Semestern framstår som ett par nya sneakers, men tidsfönstret för att visa upp den har blivit betydligt kortare. En resa är bland många andra, och även om den kan kännas unik för den som reser, så är den inte det för andra. Been there, done that, som man säger.

Och de där klassiska souvenirerna – en nyckelring med Eiffeltornet, en keps med texten Los Angeles, kylskåpsmagneter med bilder från Bali – har på samma sätt gått från att vara symboliska bevis på att man har rest, till att signalera det motsatta. Att man visserligen har semestrat någon annanstans, men att man gjorde det som turist snarare än som resenär.

Att komma hem med en affisch som visar en strand i Kaanapali framstår idag snarare som ett tecken på att man är oerfaren, istället för det motsatta. Inget man hänger upp på väggen, inte ens på dass i sommarstugan.

Men om jag hittar en så kanske jag köper den ändå. Inte som ett minne av Kaanapali, utan av min morfar. Kanske kan jag sätta upp den bredvid den gamla affischen, på utedasset.

Du kanske också gillar…

  • …att bli en del av den där gräshoppesvärmen
  • …fördelar med akademin
  • …en slags semester

Zemanta