…om dumheter och att ‘bara konstatera fakta’

Det tar inte lång tid att snubbla över intressanta diskussioner när man kollar i kommentarsfält.

Nyligen skrev Emma Andersson om sina resor och delade en gammal bild på sig själv. Lite yngre, skrev hon. Lite smalare, kommenterade en läsare direkt. Och plötsligt var debatten igång om huruvida det var en acceptabel kommentar eller inte. Förutom de vanliga ”skaffa dig ett liv”-invändningarna dök ett annat, lite märkligt argument upp: det var ju bara en observation.

Argumentet gick ungefär så här: det är inte illa att ”bara konstatera fakta” och det finns ingen värdering i det. Det är inte elakt eller ”näthat” eftersom det handlar om att påpeka ett ”visuellt faktum” och att uttrycka ”den första tanken” utan att mena något negativt med det.

Som samtalsforskare är den här typen av resonemang underhållande. Dumt, men underhållande.

För det första: det finns inget ”bara” i att ”konstatera fakta”. Vi använder språk för olika syften, och därför är ord alltid värderingsfyllda. Speciellt ”fakta”. Det finns alltid anledning att fråga sig vad folk egentligen gör när de ”bara ställer en fråga”, ”bara konstaterar fakta” eller ”bara undrar”. Vi analyserar detta hela tiden i våra samtal, så det är inte direkt komplicerat. Det är därför någon som ”konstaterar” att du har en snygg jacka inte får svaret ”ja, det har jag”, utan istället ”tack”, eftersom det i själva verket var en komplimang.

För det andra: vad någon ”faktiskt menar”, eller om någon ”tänkte något negativt” är irrelevant. Vi har ingen aning om vad folk tänker, bara vad de säger. Om det som sägs är problematiskt spelar det ingen roll vad avsikten var. Har du någonsin sagt något som sårade någon, trots att du inte menade det? Den personen blev ledsen oavsett dina avsikter (att försöka reparera det senare är en annan sak). Det intressanta att ta med sig från sådana situationer är vad det var i dina ord som orsakade den effekten och om du kan lära dig att uttrycka dig på ett sätt som undviker det i framtiden.

För det tredje: det är helt orimligt att påstå att något som sägs skulle vara mindre problematiskt bara för att det är ”sant” (eller ett ”faktum”, vilket i stort sett är samma sak). Om man accepterar det argumentet, skulle någon som säger ”du är dum” bara säga något elakt om det visar sig att du faktiskt inte är särskilt dum. Det skulle innebära att mobbning skulle bedömas utifrån om den är ”berättigad” eller inte – om den som mobbas är överviktig, har fula glasögon eller gammal klädsel, då skulle det inte räknas som mobbning att säga det, enligt den här logiken.

Självklart är dessa argument helt absurda, och just därför är det intressant att de används som försvar och tillåts fungera utan att ens bemötas (att säga ”skaffa dig ett liv” räknas inte som ett bemötande av ett argument…).

Jag tror att om vi oftare utmanade varandra angående argument som inte håller, skulle vi tänka efter lite mer innan vi yttrar oss om saker.

Och det är lätt att se att det finns mycket nonsens i kommentarsfälten.


Du kanske också gillar…

  • …diskussioner om vad folk skriver på nätet
  • …personangrepp, kritik och sociala medier
  • …ämnen kring sjukskrivningar, legitimitet och akademiska konferenser