Inkomst och andra livsvillkor påverkar hur vi lever våra liv, något som verkligen framhölls av Päronblomman i en kommentar igår. Det borde vara uppenbart för alla, men ibland behöver vi en påminnelse.
Jag läser en överväldigande mängd bloggar och tidskrifter som fokuserar på inredning, design och arkitektur. Självklart är jag medveten om att de hem som ofta visas där tillhör en ganska specifik grupp människor. Det handlar om individer med resurser, men också en viss typ av kulturellt kapital. Det är designers, konstnärer, författare och stylister, som bor i lägenheter i city eller i stora hus vid vattnet.
Samtidigt framställs dessa individer ofta som helt vanliga. Eftersom ekonomiska förutsättningar sällan tas upp eller ifrågasätts (istället pratas det om smak, stil, känsla och kärlek) så skapas en illusion av något som är allmängiltigt. Något som vi alla skulle kunna uppnå om vi bara var tillräckligt stiliga och prioriterade rätt.
Det jag ville belysa med mitt inlägg igår handlar om vikten av att tydligt sätta en slags ‘övre medelklasstämpel’ på vissa praktiker. När något identifieras som specifikt – tillhörande en viss grupp – minskar risken för att det obemärkt tas för en mer allmängiltig norm.
Det kan vara värdefullt att peka ut de idealiserade bilderna vi ser som specifika i den bemärkelsen.
Med jämna mellanrum påpekas det att det som visas på livsstilsbloggar ofta bara är de mest attraktiva delarna av vardagen – stunderna när barnet skrattar, minuten när solen lyser, det nystädade hemmet. Det talas också ofta om fotoredigering som bidrar till illusionen av perfektion. Det finns en motrörelse mot dessa tendenser, som ibland tar sig uttryck i tillfälliga kampanjer, senast #IngaFilter.
Men vi borde också diskutera ekonomi och klass i det här sammanhanget. Det handlar inte bara om att publicera glada, vackra bilder av till synes perfekta liv – det handlar också om de objekt som syns i dessa bilder och hur de ofta framhävs genom länkar till butiker där de kan köpas. Det påpekas sällan att det vi ser kan vara ett vardagsrum som kostar flera hundra tusen kronor.
När sådan information hamnar i skymundan blir det svårare att sortera. Om man inte vet att beskrivningen “soffa designad av Karin M.” i bildtexten i själva verket betyder “soffa som kostar cirka 130 000 kronor”, kanske man avfärdar miljön på de där blanka sidorna som ‘säkert för dyr’, men man kanske inte inser hur ouppnåelig den är för de flesta av oss eller hur liten grupp människor som faktiskt har möjlighet att bo så.
Jag menar inte att dessa hem inte ska få synas eller inspirera oss (jag är den första att erkänna att jag älskar dem). Men det finns en poäng i att understryka att det vi ser – det är faktiskt inte normen.
Du kanske också gillar…
…om rått kött och stiliga omslag
…om ugglor
…om insikter från inredningstidningar