…om det mörka samhället

Berättelsen om det förflutna

Barnet lutade sitt varma huvud mot hennes knä och såg upp på henne. ”Mormor, berätta något! Berätta om när du var ung!”
Och hon började berätta.
Hon delade med sig av livet i det lilla samhället där hon växte upp under 1980-talet. Det var en trygg plats där hennes största rädsla var den mörka skogen bakom huset, aldrig andra människor. Hon minndes hur invånarna gick samman för att kämpa för frågor de ansåg vara viktiga. Mot kärnkraft, mot reglering av älvar, mot en stat som utnyttjade skogarna och bergen utan att ge något tillbaka. Protesterna ledde sällan till förändring, men de protesterade, och de gjorde det utan att frukta konsekvenserna av att höja sina röster.
En gång hade hon följt med sin mormor i ett demonstrationståg, där de bar facklor och gick från medborgarhuset till kyrkan med skyltar som förespråkade medmänsklighet, solidaritet och fred. Skyltar som uppmanade – låt barnen komma till oss, låt oss hjälpa dem som har det svårare än vi.
Barnet såg med stora ögon på henne. Hon visste inte vad ett demonstrationståg var. Kanske skulle hon aldrig få veta det.
De hade protesterat i början.
Vid det första valet hade de oroligt skakat på huvudet.
Inför det andra valet hade de ropat ”inga rasister på våra gator”.
Men med tiden blev de som protesterade allt färre och tystare.
Journalister som granskade partiet fick hotbrev och samtal, och deras hemadresser publicerades på en särskild hemsida där partiföreträdare uppmanade allmänheten att tysta dem – med våld, med misshandel, med mord. Så småningom blev hoten mer påtagliga. Journalisternas familjer fick också ta emot samtal, adresser till deras barns skolor spreds. ”Om ni inte slutar skriva så om oss, så tar vi era barn.” Tidningar som granskade partiet blev utestängda, fick inte delta i valvakor och evenemang, och nekades intervjuer.
Folkets stöd växte. Kanske förstod de inte. Kanske brydde de sig inte.
Vid det tredje valet bildade partiet regering. Det fanns fortfarande människor som protesterade, medier som granskade, politiker som kämpade för andra värden, även om de blivit färre.
Men i takt med partiets växande makt ökade också pressen på motståndarna. Presstödet drogs in. Lärare som inte ville behandla elever olika beroende på deras bakgrund förlorade sina jobb. Hoten mot journalister, debattörer och företrädare för andra partier blev verklighet.
Människor samlades inte längre för att protestera. De deltog inte längre i demonstrationståg med facklor och plakat. Och i det lilla samhälle där hon växt upp var det inte längre den mörka skogen som skrämde barn på väg in i vuxenlivet. Det var det mörka samhället.
Mormodern såg ner på sitt barnbarn och noterade att hon sov djupt.
Kanske var det bäst så.

Du kanske också gillar…
…om bruna fingrar
…om höstmörkret
…om ord och vad de säger om samhället