Det känns nästan lite gammaldags och moget, det som den representerar.
Att börja prenumerera på lokaltidningen innebär att man förankrar sig. Den dag man finner nöje i att läsa om det senaste kommunfullmäktigemötet, om broar som kanske ska byggas om tio år, eller om vad barnen i förskolan i grannkommunen får till lunch, då har man uppenbarligen passerat en gräns.
Jag är där nu.
Jag har bott i Linköping ganska länge, men jag har aldrig tidigare känt en dragning till Östgöta Correspondenten. Det första året kunde jag inte riktigt släppa Norrköpings Tidningar (så över det nu), och sedan var det bara Aftonbladet som gällde (jag studerade statsvetenskap, och hade man inte läst Aftonbladets ledarsida på morgonen var man lite lost, kan man säga).
Men något har förändrats.
Jag tror att det handlar om att det är första gången jag verkligen känner att vi ska stanna här. Kanske inte för alltid, men tillräckligt länge.
Och så handlar det nog om barnen. Min enda kontakt med kommunen har tidigare varit några lånade böcker om inredning på stadsbiblioteket och en röd buss som tutade åt mig när jag cyklade på vägen istället för på trottoaren (det är visserligen åtta år sedan, men jag är fortfarande irriterad över det, man får ju för guds skull inte cykla på trottoaren!). Men nu handlar det om förskola och skola, och det är skolmat och skolskjuts och framtid.
I lokaltidningen kan man läsa om vad som har hänt. Men jag tror att det som lockar mer är att läsa om vad som kommer att hända.
Det, och så sudokun på sidan 15.
Du kanske också gillar…
…om digitala tidningar
…om att stå på sig
…om det fina med det inverterade fina Zemanta
Du kanske också gillar…
…om digitala tidningar
…om att stå på sig
…om det fina med det inverterade fina Zemanta
Du kanske också gillar…
Zemanta