Den minsta i familjen har åkt på en förkylning. Visst, vi andra är också lite snuviga, men medan vi kämpar med ont i halsen och en klump i bröstet, sitter vi tysta, ser på The Crown och sippar på vårt te.
Men inte den lilla.
Han sover i femminutersintervall och vaknar sedan upp i ett raseriutbrott för att han är trött. Kanske överdriver jag, men jag kan svära på att jag ser en anklagande blick i de där tårfyllda ögonen. ”Hjälp mig, mamma.”
Så jag gör mitt bästa. Jag bär honom och vi promenerar i solen, förundras över kaktusar och citronträd, men till slut blir andningen tyngre. Både hans och min.
(Vi bor i kuperade områden, så det är kanske inte så konstigt.)
Och sedan står jag upp och läser en bok, står upp och beställer färgpennor och badskum, står upp och skriver.
Så att han kan fortsätta sova i den där bärselen som blivit vår räddning.
Så att han ska bli tillräckligt utvilad, glad och harmonisk så att jag senare kan få vara tyst, se på The Crown och dricka te.
Snart så.
Du kanske också gillar…
- …om en sjuk måndag
- …om kräkreflexen
- …om bra sjukdagar
Zemanta