…om barn/hundar

För många år sedan var vi nära att skaffa en hund. En långhårig tax som skulle fått namnet Max. Varje gång vi ser en sådan hund idag, ger vi varandra en lite menande blick.

Men jag är verkligen glad att vi inte tog det steget den där våren när jag var djupt försjunken i hundforum och läste om klickerträning och allt möjligt. Samtidigt hade några vänner just skaffat hund, och vi blev hundvakt över en helg. Och… ja, det var inte riktigt som jag hade föreställt mig.

Jag tror att för många är hunden ett slags förberedelse för att skaffa barn. Som en slags stege – först en krukväxt, om den överlever så skaffar man ett husdjur, och först när man lyckats ta hand om det, då är man redo för ett förhållande. Eller barn. Eller hur nu det var.

Och så här är det:
Mina växter dör. En efter en. Jag har accepterat det nu. Jag kan till och med inte hålla liv i en basilika i soliga Kalifornien, och det är rätt bedrövligt.

Och något eget husdjur har jag aldrig haft. Visst, vi hade hund under en del av min barndom, men det är inte riktigt samma sak när någon annan har huvudansvaret.

Så jag har hoppat över de där stegen. Jag gick direkt på barnen.

Med den något omständiga bakgrunden i åtanke, föreställ er följande scen:
Den lilla tvååringen vägrar att äta om han inte får vara hund. Han kryper runt på golvet och låter som en hund. Han tar våra skor i munnen för att jag ska säga ”loss”, och skrattet får honom nästan att ramla omkull. Sedan får han en bit banan, direkt från min hand in i munnen. Han kan tricks också. Sitt, ligg, vacker tass, rulla runt. Sedan skäller han och säger ”grrr grrr”.

Och jag undrar – är detta straffet för att jag hoppade över steg två? Eller är det ett sätt att ta det steget i efterhand, så att säga?

Du kanske också är intresserad av…
…att leka
…att bejaka barns kompetens och ge dem inflytande över sina liv
…aktiviteter för barn och vuxna