En inställning som ofta dyker upp i diskussioner om jämställdhet i hemmet ser ut ungefär så här:
”Vi har olika ansvarsområden i vår familj, men det beror på att vi trivs med och är bra på olika saker. Vi gör det som känns bäst för oss båda, och så länge vi är nöjda med det är det okej. Vi värderar alla insatser lika – det spelar ingen roll om man drar in pengar eller sköter hemmet och barnen. Det är viktigt att respektera varandras roller!”
Är det någon som tycker att det här låter problematiskt? Alla verkar ju vara nöjda, eller hur?
Men vad händer längre fram, både på strukturell nivå och i den enskilda familjen? Ofta innebär denna inställning att han jobbar mer och tjänar mer, medan hon tar hand om hemmet, jobbar mindre och därmed tjänar mindre. Det hänger ihop med kvinnors lägre löner, begränsad arbetstid och större insatser i hemmet.
Och vet ni vad mer det hänger ihop med? Kvinnors lägre pensioner och svårigheter att klara ekonomin om mannen går bort eller om de separerar.
Just den uppfattningen att hennes insatser hemma är lika mycket värda som hans på jobbet låter ganska falsk om den inte återspeglas i praktiken.
Visst kan man kritisera synsättet att pengar är ett rimligt sätt att mäta status, framgång och jämlikhet. Andra värden borde kanske vara minst lika viktiga. Men säg det till den som har arbetat sjuttiofem procent i tjugo år för att få ekonomin att gå ihop, som inte har avancerat i karriären för att det skulle bli för påfrestande för familjelivet, eller den som en gång drömde om att starta eget men som inte haft orken eftersom det har funnits så mycket annat att ta hand om.
Säg det till henne (för det är nästan alltid en kvinna) när hennes partner dör och inkomsten inte längre räcker till, och hon inser att möjligheterna att byta jobb, jobba mer och tjäna bättre vid det laget är ganska små. Säg det till henne när de skiljer sig vid femtiofem och hon tvingas flytta till en sliten lägenhet utan diskmaskin och med fläckiga tapeter för att banken inte beviljar lån till ensamstående med inkomster som hennes. Säg det till henne när hon är sjuttio och sitter där med en låg pension.
Om man påstår att man i familjen värderar olika insatser lika högt, då säger jag: upp till bevis.
Det allra minsta man kan förvänta sig är att den som tjänar mer överför pension till den som tjänar mindre. Om den ena tar ut mer föräldraledighet eller går ner i tid, borde pensionsöverföring vara en självklarhet. Det gäller även om den ena tar ett större ansvar hemma och därmed lägger mer tid och kraft på hemmet, vilket påverkar karriärmöjligheterna. Eller varför inte bara för att man inte tjänar lika mycket?
Men vet ni? Jag känner många som säger att det inte är så viktigt att dela allt exakt lika hemma, så länge man värderar och respekterar varandra. Men jag känner ingen som har sagt att de därför omfördelar en del av inkomsten från den som arbetar mer till den som tar mer ansvar hemma.
Det är när det börjar kosta pengar som förändring sker, konstaterade min vän när tidningen uteblev för tredje dagen i rad, och han vägrade åka för att hämta ett exemplar utan istället fick tidningen skickad hem till sig. Jag gissar att om kostnaderna för kvinnors lägre löner, deltidsarbete och obetalt arbete i hemmet tydligare drabbade männen, skulle viljan att arbeta för förändring i samhället öka.
Vad tror ni? Det finns säkert fler kloka förslag på hur man kan omfördela inkomster mellan partnerna – dela gärna med er i kommentarsfältet!
Du kanske också gillar…
…vem som gör vad
…det jämställda paret
…att dela lika