…om att vara kritisk

Reflektioner över kritikkulturen

I helgen plöjde jag igenom Erik Lindgrens bok Kritikens ansikte. Under hela läsupplevelsen fann jag mig själv leta efter något att ifrågasätta. Felaktigheter, missuppfattningar, ytliga analyser – något att stå emot.

Det handlar inte om att jag vill kritisera Lindgren eller hans resonemang. Egentligen inte. Jag håller med om mycket på en grundläggande nivå, även om det finns punkter där jag tvekar.

Nej, jag tror att det handlar om en mediekultur där det anses vara fint att vara kritisk. Att ge beröm kan vem som helst göra. Även om man kanske inte riktigt förstått kan man alltid säga ”bra jobbat” eller ”heja”. Om någon frågar vad som var så bra, kan man ofta komma undan med standardformuleringar som ”Han skriver fängslande” eller ”Jag känner igen mig i det han tar upp”. Men för att ge en mer nyanserad kritik förväntas man ofta ha en solid grund att stå på. Man förväntas ha reflekterat ordentligt innan man uttrycker sin åsikt. Vad var det som var fel, mer specifikt? Om man inte kan svara på det, är det bäst att hålla tyst.

Det gör att det uppfattas som mer ”fint” att vara kritisk, eftersom man därmed gör anspråk på en genomtänkthet, oavsett om den verkligen finns där eller inte. Att bara ge beröm kan ge intryck av att man inte riktigt har gjort sin hemläxa.

Inom akademin är det definitivt så. Om jag presenterar en text på ett seminarium utan att gå därifrån med en lång lista över ”problem” i det jag skrivit, blir jag besviken och tänker att de närvarande inte har lagt ner tillräckligt med tid på att läsa noggrant. Det innebär att man, även när man uppskattar något, gärna letar efter ”problem” att diskutera. För författarens skull, men också för sin egen. Det ska synas att man har engagerat sig och ansträngt sig.

Men utöver den här kritikkulturen som finns inom medier och akademi, gnager tanken på att det kanske handlar om något djupare. Att de antifeministiska strömningarna som Lindgren beskriver, och som tycks ha fått fäste i samhällsdebatten de senaste åren, påbjuder att den explicita feminismen ska kritiseras, gärna av ”de egna”. Jag tänker på situationer där människor runtomkring de uttalade förövarna och offren gärna dras med i någon mån och därmed får bekräftelse. Jag funderar på hur feministmotståndares gillande av kritiska inslag i recensioner av Kritikens ansikte kan fungera som en sådan bekräftelse.

Det skulle innebära att min känsla av att vilja vara kritisk när jag skriver om Lindgrens bok också har att göra med att man ”ska” vara lite extra kritisk mot feminister som han, nuförtiden, och att den känslan är kopplad till en allt starkare antifeministisk diskurs i samhället.

Men jag hoppas verkligen att det inte är så.

Du kanske också gillar…

  • …att skapa konflikter där de inte behövs
  • …att hata eller älska kvinnor
  • …att ”se det man vill se”

Zemanta