Att inte reagera när någon trycker upp tröjor med etiketter som ‘pojke’ och ‘flicka’, även om man anser att denna tydliga uppdelning är problematisk, handlar ofta om en önskan att inte vara besvärlig. Man vill inte ’störa atmosfären’ genom att ’klaga’.
Det är helt förståeligt att känna så. Studier kring hur feminister bemöts i olika situationer har visat att de ofta avfärdas som ‘bråkiga’. Detta skiftar fokus från argumenten till personen – att påstå att du bara klagar för att du är en klagande person, eller att du bråkar för att du är en bråkig person. Det ifrågasätter det som sägs – om det bara handlar om att vara besvärlig, provocera eller liknande, så kanske det inte finns något värde i det?
Man behöver inte uppleva detta många gånger innan man blir mer tystlåten och sväljer sina protester istället (även om det kanske kan få vissa att agera tvärtom).
Dessutom är det jobbigt, obekvämt och tröttsamt att tänka kritiskt. I stunden känns det ofta enklare att följa den normativa vägen som vi ständigt leds in på. Den vägen kräver minst ansträngning i de flesta fall. Normerna sitter djupt rotade, och det känns i magen när man avviker från dem.
Detta innebär att det kan finnas motstånd från andra om man försöker påpeka att deras invanda beteende kanske inte är det bästa – eftersom det kräver en insats, ibland ett obehag, från deras sida för att tänka om eller ändra sitt sätt att agera.
Vidare innebär normen att man, särskilt som kvinna, ska vara snäll och trevlig, och agera som socialt smörjmedel, att det återigen blir påtagligt. Att säga ifrån är också att bryta mot en norm. Så, det handlar inte bara om att det du säger kan skapa obehag, utan även om att du överhuvudtaget väljer att säga något.
Jag tror att vi behöver öva på att skapa obehag. Vi måste våga vara besvärliga, lite oftare.
Du kanske också gillar…
…att “se det man vill se”
…att skapa konflikter där de inte skulle behöva finnas
…om nivåer Zemanta