…om att vara förberedd

Jag sitter i mitt arbetsrum med dörren stängd och hörlurarna på. I fönstret framför mig ser jag dörren speglas. Ibland tycker jag mig se en rörelse och vänder mig om för att kolla om någon har öppnat dörren. Men den står fortfarande stängd. Plötsligt hör jag ett konstigt ljud. Är det någon som är på väg in? Jag tar av mig hörlurarna och lyssnar, men hör bara barnen som leker med sina byggklossar i lekrummet.

Ingen där. Ingen fara.

Jag har aldrig tidigare funderat på att någon skulle bryta sig in i vårt hem. Jag är uppvuxen på en avlägsen plats där sådana saker inte inträffar. Visst, vi låste dörrarna på natten, men ofta lämnade vi nyckeln i låset på utsidan, så det var inget vi bekymrade oss över.

Men sedan jag flyttade till USA har jag nästan börjat förvänta mig att något sådant ska hända.

På kvällarna lägger jag undan datorn i sovrummet. Det var länge sedan jag gjorde en backup, och jag vill inte att en inbrottstjuv som tittar in genom vardagsrumsfönstret ska få syn på den på soffbordet.

Jag tar med mig mobilen när jag ska sova. Inte för att jag använder alarmet – det behövs inte längre med två små i sängen. Det är för att jag ska kunna ringa 911 om det skulle behövas.

Jag sover i t-shirt. Om det skulle bli en jordbävning, då ska man springa ut för att inte bli fast under husets spillror. Det kan vara bra att ha något på sig. Eller om det skulle börja brinna, om en öppen gaslåga i värmeelementet får fäste i en kudde som glömts för nära. Då kan man inte börja leta i garderoben.

Jag är inte rädd. Bara förberedd.

Jag har sett kriminalserier som CSI och Criminal Minds, och hundratals andra filmer, och alla utspelar sig på platser likt denna. Det är i amerikanska hem som de där hemska sakerna inträffar.

Husen som liknar mitt.