…om att vara en del av inredningen

En oväntad tillflykt

Det var faktiskt lite märkligt att det var just där hon kände sig som mest hemma. Kaféet var skräpigt, inredningen gammal och det var alltid några grader för varmt, trots fläktarna som snurrade i taket. Kanske var det för att det var en plats där hon kunde vara ensam som gjorde att hon uppskattade det. Inga barn, inga krav. Bara lugn musik, folk som höll sig för sig själva och kaffe som alla drack ur vita pappmuggar, trots att det stod rader av nya porslinsmuggar bakom disken.

Längs den ena långväggen hängde ett plastställ med kort. Födelsedagskort, tackkort, kort för att visa omtanke eller för att trösta någon som var sjuk. Varje kort hade ett budskap. ”Livet är för viktigt för att tas på allvar.” ”Du borde inte ha gjort det, men jag är glad att du gjorde.” ”Du finns i mina olämpliga tankar.” ”Tack så mycket.”

Det var sällan någon köpte de där korten, så hon misstänkte att de snarare betraktades som dekoration än något som skulle generera intäkter. Med tanke på de tre dollar som alla betalade för att sitta med sina pappmuggar och datorer vid ett skakigt bord i flera timmar, kanske de alla i själva verket var en del av inredningen.

Kanske var det just det som gjorde att hon kände sig dragen till det här stället.