…om att skapa konflikter där de inte skulle behöva finnas

En sak som jag verkligen, verkligen skulle vilja få grepp om är hur begrepp på samhällsnivå i vardagliga samtal ofta tolkas som om de handlar om individnivå.

För att börja från början.
Begrepp på samhällsnivå kan vara sådana som ”struktur” eller ”kultur”. (Visst kan man ifrågasätta uppdelningen mellan mikro och makro, men det är inte det vi ska fokusera på här.) Det finns självklart en koppling mellan dessa nivåer och individnivån (dvs. människor, individer). Om man drar det (för) långt kan man hamna i en syn där individen helt och hållet styrs av strukturerna. Då försvinner aktörskapet, vilket gör det svårt att ställa människor till svars för sina handlingar – de ”styrs ju bara av rådande strukturer”. Även om få skulle skriva under på den synen, så riktas ofta kritik mot studier som ensidigt fokuserar på den strukturella nivån, just för att individnivån blir för osynlig.

I den andra änden av spektrumet står individen relativt ensam. Där är vi bara individer och begränsas inte av normer, kulturella uppfattningar eller strukturer som klass eller kön. Med det synsättet blir individen också helt ansvarig för alla aspekter av sitt liv och sina handlingar, vilket ger en tydlig moralisk dimension. Den som misslyckas med att bygga en karriär har inte jobbat tillräckligt hårt eller är inte tillräckligt duktig (för att hårdra det) – och faktorer som att personen var tvungen att sluta skolan för att arbeta hemma, att hen inte fick jobb på grund av sin sexuella läggning, eller att hen inte kände rätt personer, faller utanför resonemanget. Inte heller det här perspektivet, i sin mest renodlade form, är det många som skulle ställa sig bakom.

I praktiken hamnar de flesta samhällsdiskussioner (t.ex. kring kön och jämställdhet) någonstans mitt emellan, och det är förståeligt. Många av dessa debatter handlar faktiskt om i vilken grad det ena eller andra perspektivet ska ses som viktigare: även om ingen kanske förespråkar någon av ytterligheterna, så argumenteras det ofta för att diskussionen måste flyttas antingen åt det ena eller andra hållet på detta kontinuum.

Till exempel:
A: ”Såg du Lisas klädval? Kvinnor som klär sig så provocerande får faktiskt skylla sig själva.”
B: ”Men det belönas ju i många sammanhang, det finns en tydlig sexualiserande norm, så det kanske inte är så konstigt att…”

Ser ni hur ståndpunkterna här relaterar till mikro och makro? Och hur var man väljer att uttrycka sig blir betydelsefullt utifrån ett moraliskt (eller snarare moraliserande) perspektiv?

Så långt är allt okej. Det är ingen ovanlig diskussion och det är för övrigt en klassisk ideologisk debatt som ofta landar i en slags höger-vänsterskala.

Det som jag finner intressant är när det hettar till, och det inte längre handlar om vilket perspektiv man står för utan snarare en sammanblandning av dem: när ett argument om ”könsstrukturer” tolkas som en personlig anklagelse, eller när en kommentar om ”våldsnormer” bemöts med ”jag har aldrig slagit någon”.

Det som händer i dessa situationer är att någon som försöker ta ett bredare perspektiv bemöts som om de pratar på individnivå: budskapet vrids så att det uppfattas som provocerande, och först därefter ”bemöts” det. Det innebär att ”debatten” hamnar i ett slags ”men-det-sa-jag-aldrig-joho-nähä-joho-nähä”.

Det skapar konflikter där de inte ens behöver finnas.

Du kanske också gillar…
…att “se det man vill se”
…att vara kritisk
…om nivåer