När jag var yngre brukade man alltid hälsa på varandra när man stötte på någon på gatan.
I alla fall var det vad jag trodde.
Men när jag blev lite äldre slutade folk att svara. De gick bara förbi. Jag växte upp i en liten stad, så de flesta jag mötte kände jag eller kände åtminstone igen. Då sa man ju hej, självklart.
Men till främlingar? Bara sådär?
Nej.
Nu har jag börjat vänja mig vid det igen – att alltid säga hej, kanske till och med småprata en stund. För så gör man där jag bor nu. På vandringslederna, när man sätter sig vid ett bord bredvid någon på caféet, när man går längs gatan eller handlar i affären.
Vissa säger att det är ytligt. Att människor här egentligen inte är så vänliga. Att det bara är en fasad.
Men jag undrar vad det egentligen spelar för roll om kassörskan inte bryr sig om vad mitt barn heter eller hur min dag har varit. Det är ändå ganska trevligt. När jag ställer de där frågorna som fungerar som sociala smörjmedel, så kanske jag inte heller är så intresserad av om hen har jobbat hela dagen eller just börjat sitt kvällsskift.
Men vi bidrar tillsammans till att göra mötet till något trevligt för oss båda.
Att säga: ”Jag ser dig.”
Och jag tror att det är något som alla kan vinna på – att se varandra. Att inte vika undan blicken när man passerar någon på trottoaren utan att göra precis tvärtom.
Det handlar inte om falsk vänlighet. Det handlar om vanligt hyfs.
Du kanske också är intresserad av…
…att föda barn i USA
…att stanna kvar
…skillnader mellan kulturer
Zemanta