…om att leva som man lär

Om man har åsikter – vilket de flesta av oss har – måste man alltid agera i enlighet med dem?
Är det okej att anse att miljön är viktig men ändå köra bil? Är det rimligt att tycka att barnens välmående är centralt och samtidigt låta förskolan ta hand om dem under stora delar av veckan? Kan man tycka att djurhållning är problematiskt men ändå njuta av kött ibland?

Konsekvens betraktas ofta som en viktig egenskap hos dem som har åsikter. Politiker, debattörer och bloggare ställs ständigt inför granskning av sina livsstilar. Cyklar de till jobbet? Köper de ekologiska varor? Har de någonsin råkat slänga presentpapper i pappersinsamlingen? Förväntningarna ökar på dem eftersom de valt att tala för miljön. På liknande sätt får vänsterpartister och socialdemokrater kritik om de köper dyra lägenheter, bär exklusiva väskor eller gör skatteavdrag som de har rätt till – men med deras inkomst borde de kunna betala mer i skatt om de verkligen värderar det.

Ni förstår vad jag menar.
När det kommer till feminism blir detta extra tydligt. Om en feminist diskuterar könsnormer och strukturer ställs det krav på hur man ska leva för att uppfattas som konsekvent.
(Nej, jag syftar inte på att vara arg eller extrem…)

Om en kvinna pratar om hur skönhetsideal tar tid, energi och pengar från kvinnor, ställs frågan om hon själv använder smink, rakar sig under armarna eller går i klackar. Om man tar upp fördelningen av hushållsarbetet, undrar någon vem som byter däck och vem som sytt gardiner. Och om man diskuterar skillnader i föräldraledighet mellan män och kvinnor, förväntas man redovisa hur man själv fördelat ledigheten, om man har barn och en partner av motsatt kön.

Det finns en logik i dessa krav på konsekvens, men det finns också en naivitet i hur vi ser på strukturer, normer och hur de påverkar oss. Vi belönas och bestraffas ofta baserat på hur vi beter oss, och det räcker inte att vara ”rätt” i en aspekt av feminismen. Det verkar som att man måste agera korrekt i alla aspekter samtidigt. Försöker man ta upp en fråga, får man räkna med att behöva förklara sig inom andra områden. Okej, ni delade föräldraledigheten lika? Men hur kan du använda läppstift när du går ut?

Och jag blir så trött på det.
Det måste vara möjligt att engagera sig i något utan att behöva göra allt, och utan att nedvärdera de val andra gör. Vissa vill och kan göra mer än andra, och det är bra. Kanske når fler dit en dag. Men det betyder inte att det som de som gör mindre åstadkommer är oviktigt.
Allt räknas, även det lilla.

Därför är det viktigt att vi stöttar varandra i våra strävanden i vardagen. Att vi delar med oss av tips, diskussioner och tankar.
Det är också okej att vara kritisk. Man kan fråga sig varför det alltid är din partner som kör när ni åker bil, eller varför det alltid är din vän som lagar mat när ni är bjudna. Kanske bör man till och med ta upp det, åtminstone ibland.

Men man ska akta sig för att ställa olika handlingar mot varandra. Hur många föräldradagar motsvarar det att inte raka sig? Och om han tar hand om gardinerna, är det då okej att hon alltid är den som vabbar?

Till sist – och kanske är detta det mest avgörande: koppla inte ihop teori och praktik på ett sätt som diskvalificerar någon från att diskutera eller ifrågasätta normer och strukturer.
Trovärdigheten i en persons budskap får inte ifrågasättas bara för att de inte lever helt i enlighet med sina åsikter av skäl som de inte behöver redovisa.

Du kanske också gillar…
…att skapa konflikter där de inte behövs
…att vara utmanande
…att diskutera olika perspektiv