…om att leka

Idag spenderade vi en stund i lekparken. Barnen där var i ständig rörelse – de sprang, klättrade, balanserade och kröp. De verkade verkligen ha roligt.

Jag fick en tanke om att det kanske är bra träning att leka i klätterställningen, och att det borde finnas en variant för vuxna också. Men sen insåg jag att a) vuxna kan också klättra där om de vill b) vuxna verkar inte intresserade.

Små barn är alltid aktiva. De springer mellan rummen inomhus, hoppar över övergångsställen och klättrar mycket högre än vad deras föräldrar någonsin skulle våga.

De gör allt detta för att det är roligt. Inte för att bli starkare, smidigare eller smalare.

Jag är fascinerad av det som ofta kallas ’primal’. En central del av den livsstilen handlar om att återinföra ’lek’ i vårt dagliga liv. Vi rör på oss inte längre för att ha kul, och det är något vi verkligen borde göra. Kasta frisbee på stranden, paddla, spela fotboll med barnen på kvällen.

Jag gillar tanken.

Men själva genomförandet, inte så mycket.

Jag vill helt enkelt inte leka.

Och jag undrar om det verkligen kan kallas ’lek’ om man inte tycker om det?