Att lära sig språk borde helst ske utan att man tänker på det. Någon säger hej, och man förstår att det är en hälsning. Så testar man det på någon annan och får ett hej tillbaka. Vid nästa tillfälle när någon säger hej, vet man vad man ska svara, och plötsligt är det man själv som säger hej tillbaka. Det är så vi lär oss språk som små. Långt ifrån skolbänkar, grammatik och översättningsverktyg. Vi hör, vi ser, och sedan härmar vi.
Vi pratar svenska med Leo, så klart. Det är det språk han använder mest, åtminstone nu. Men när han leker ensam på sitt rum, då pratar han engelska.
Självklart leker han på engelska, för det är så han har lärt sig att leka. På lekplatsen, på förskolan, bland kompisar, ser han hur barn leker. Han observerar och imiterar. Och det är klart att leken han sedan skapar sker på det språket. Hans förskola är visserligen spansktalande, och visst slänger han in lite spanska också (¡yo Leo, och no quiero! – alltid med utropstecken). Men de flesta barn han leker med pratar engelska.
Och det är positivt. Han lär sig andra språk, och det är fantastiskt.
Trots det tror jag att det skulle gynna hans svenska om han också fick leka med andra barn som pratar svenska. Någon gång då och då. För det blir en annan typ av lärandeprocess än när han pratar med oss.
Därför blev jag glad när jag kom i kontakt med en annan svensk mamma vars barn var lika gammalt som Leo. Ett barn som också pratar svenska hemma.
Vi träffades idag för en lekdejt.
Och vilken lek de hade.
De sprang runt, härmade varandras hopp och akrobatik, körde trehjuling, lekte med sopkvasten, hällde ut alla legobitar på golvet, provade glasögon, gungade i gungstolen, byggde klossar, lekte tåg och hoppade i sängen och rymde lite, lite grann.
De hade med andra ord riktigt roligt.
Vi pratade svenska, och de pratade svenska.
I ungefär en halvtimme. Sedan råkade en av dem säga ett ord på engelska, en fras på engelska, och då var det kört. De sa that’s mine och I want that och I like it och watch out, och efter en stund pratade de nästan bara engelska.
Det visar hur stark omgivningens inflytande är. Trots att de båda pratar svenska hemma, är det mer naturligt för dem att kommunicera på engelska med varandra. Engelska har blivit defaultspråket, och det vet de, trots att de bara är två år.