Ibland kan jag verkligen förundras över livets svängningar.
En dag som började långt innan den borde ha gjort. Barnskrik i gryningen, följt av gnäll och matvägran och en tvåårings trots. Stressiga samtal och saker som plötsligt är försvunna. Och så är kaffet slut.
Sedan sätter jag mig i bilen och kör över kullen, och så snart jag når toppen av backen, förändras allt. Jag ser havet, solen, en familj som tar en promenad, grannar som pratar över staketet. På radion spelar de glad musik. Sådan där musik som har lite för många klyschor och en taktfast bas för min smak, men som alltid får mig att vilja röra på mig.
Och plötsligt känner jag för att dansa.
När jag svänger in på parkeringen vid kaféet, där tankarna flödar som bäst, ler jag redan.
Jag får min latte av tjejen med de färgglada tatuerade armarna, och vi pratar om de nya tavlorna som hänger på väggarna. De är ovanligt bra, med tanke på att det är kafékonst, och jag vill köpa dem alla.
Sedan sjunker jag ner i den mest bekväma fåtöljen. På radion spelas klassiska låtar från sextiotalet, och jag känner att det är precis så här livet ska vara.
Exakt så här.