…om att julen är förstörd för att en del rasistiska nidbilder inte längre visas på julafton

En Reflektion Över Diskussionerna om Rasism och Representation

Idag har vi sysslat med en hel del trevliga aktiviteter, och jag skulle gärna vilja dela med mig av bilder på snälla tomtar, glada barn och fluffiga getter – allt som känns tryggt och mysigt, långt ifrån tragiska händelser som skolskjutningar. Men klockan är sen, och efter en lång dag av julklappsshopping är vi alldeles för trötta för det. Istället får ni ta del av en text jag skrev igår, inspirerad av den upprördhet som omger Disneys redigering av Tomtens verkstad.

Jag är en av dem som gärna läser kommentarer på bloggar, artiklar och liknande. Ibland för underhållningens skull, ibland för att lära mig något nytt, beroende på ämnet. Ofta är det intressant att se hur människor argumenterar kring olika frågor, vad som väcker reaktioner och hur dessa bemöts av andra. Tyvärr blir jag ofta mest frustrerad av vad jag läser, men om man är intresserad av att förstå samhället och dess uttryck är det här en utmärkt plats att observera. Det handlar inte om att åsikter som framförs med självklarhet är representativa eller allmängiltiga, utan om att få en insikt i vad som är möjligt att säga och hur detta uttrycks. Vad som straffas, vad som belönas och på vilket sätt.

Under den senaste veckan har det diskuterats rasism på flera håll. Temat har rört sig kring pepparkaksgubbar, lucior och den nämnda tomteverkstaden i Kalle Ankas jul.

Många har varit otroligt upprörda. Till exempel har en överväldigande majoritet av läsarna på Aftonbladet uttryckt sitt missnöje med Disneys beslut att ändra innehållet i Kalle Ankas jul. Hittills har nästan 175 000 personer röstat, och diskussionerna på Twitter, Facebook, bloggar och forum har varit livliga.

Flera kommentarer lyder något i stil med att när den svarta dockan tas bort, visar det att svarta inte får vara med på tv. Den kommentaren har jag sett upprepas flera gånger, och även om den säkert är välmenande, ignorerar den den skada som stereotypiska bilder kan orsaka och det symboliska värde dessa bilder har när de lämnas oemotsagda. Den svarta dockan i filmen representerar inte bara en karaktär; den har en stark rasistisk historia. Filmen släpptes i december 1932, en månad före Adolf Hitlers tillträde som rikskansler i Tyskland, vilket ledde till förföljelser av judar, delvis stödda av avhumaniserande karikatyrer. De som hävdar att originalfilmen är en del av tidens kultur har helt rätt. Det var mer accepterat att nedvärdera olika folkgrupper då, vilket möjliggjorde både dessa karikatyrer och Hitlers framfart. Det borde snarare vara ett argument för att ta bort sådana budskap i barnprogram idag, snarare än att bevara dem. Vi vet bättre nu, och vi vill inte upprepa historien.

En annan kommentar som ofta dyker upp handlar om för vem dessa bilder är kränkande. Någon säger att deras svarta vän inte känner sig kränkt, medan en annan hävdar att de aldrig har sett figurerna som rasistiska. Men poängen är inte bara att förhindra att individer känner sig sårade av stereotypisering (även om det förstås är viktigt). Det spelar ingen roll om vissa inte känner till bakgrunden nog för att se det rasistiska i det. Stereotyper bidrar till att upprätthålla rasismen i samhället på ett mer omfattande plan, och det drabbar dem som utsätts oavsett om de känner sig kränkta eller inte.

”Finns det inte viktigare frågor att fokusera på, om man nu är orolig för rasism?” hör jag också. Återigen, oftast i en välmenande ton. Kanske ser de våld, utestängning och negativ särbehandling som mer akuta exempel. Men alla rasistiska yttringar är skadliga och bidrar till att rasismen fortsätter att reproduceras. Det är en helhet, stort som smått, och därför kan man inte bara ignorera vissa aspekter. Dessutom är klassiska rasistiska stereotyper i ett tv-program som miljoner ser varje år, både barn och vuxna, ingen petitess.

Många har också uttryckt att julen är förstörd. Och visst, det är svårt att ta det argumentet på allvar. Om de där sekunderna är så viktiga, är det synd om en på fler sätt än ett.

Vad säger dessa kommentarer om Sverige? De är sällan direkt rasistiska, men speglar en utbredd okunskap som kombineras med en ovilja att erkänna den. När man avfärdar en antirasistisk reform genom att bagatellisera dess budskap, visar man en oförmåga eller ovilja att se rasismen där den finns.

Detta är intressant. Även om medveten rasism inte alltid är uppenbar, verkar likgiltighet inför rasismen och oviljan att agera mot den vara så normaliserad att den kan uttryckas gång på gång. Det verkar vara okej att vara emot antirasism, så länge man gör det på ett sätt som gör att man inte stämplas som rasist. Kanske är det till och med säkrare att agera mot antirasistiska reformer än att stödja dem, eftersom man då kan hävda sin oskuld genom att förneka den rasifierande blicken helt och hållet.

På så sätt upprätthålls rasistiska strukturer medan folk förnekar sin egen roll i det. Att ett parti som SD sitter i riksdagen idag är inte orsaken till detta, utan ett symptom.

För övrigt rekommenderar jag alla att ta fem minuter och läsa Johan Anderssons text om rasismen i Sverige, om ni inte redan gjort det.

Nu, på en gång.