Det har blivit mycket diskussioner efter att en snowboardåkare blivit utesluten ur landslaget på grund av att han lagt upp sexistiska bilder och ”skämt” på sin blogg och Instagram.
Om vi försöker att inte fastna i debatten om huruvida det är rätt eller fel, eller om man verkligen får skämta om vad som helst längre, så är det intressant att se hur han och hans supportrar ställer sig bakom honom.
Minns ni det inlägg jag skrev om näthat? Där diskuterade jag hur ordet ”hat” kan komplicera samhällsproblem och hindra oss från att se helheten. Jag nämnde också att det ofta leder till bortförklaringar som ”jag hatar inte”. Eftersom ”hat” för många är en känsla som finns ”inuti”, är det svårt för andra att ifrågasätta den. Det öppnar för en diskussion där man riskerar att missa själva problemet.
I fallet med snowboardåkaren ser vi just detta. Han säger till exempel i en intervju:
”Jag vill bara väl. Jag har inget emot kvinnor. Jag har fått mycket kritik om att jag skulle vara kvinnohatare, men så är det verkligen inte. Jag tycker om kvinnor.”
Man kan nästan förvänta sig att han skulle fortsätta med något i stil med ”alla borde ha en” eller ”ju fler desto bättre”. Men i stället vänder han sig emot den känsla som tillskrivits honom, att han skulle ”hata kvinnor”. En reaktion som inte är så konstig, utan snarare ett logiskt försvar.
Jag tror inte heller att han verkligen känner något hat mot kvinnor. Det verkar som att få människor gör det på det sätt som debatten ibland antyder. Men om någon faktiskt hatar kvinnor kan vi aldrig vara helt säkra. Vi kan bara utgå ifrån vad personen säger och gör, men vi kan aldrig veta exakt vad de känner.
Det är ändå tydligt att det finns ett uttryckt och manifesterat förakt mot kvinnor i samhället, och det är uppenbart i handlingarna som ledde till snowboardåkarens avstängning. Jag skulle, med en etnometodologisk term, säga att det skapas hat och förakt. Hatet är alltså något som finns i text, bilder, ord och handlingar – det får en form och sprider sig, tills det blir något allmängiltigt. Det rör sig inte så mycket om vad någon känner ”inuti”, utan om att handlingarna i sig är hatiska och sexistiska, vilket förstärker strukturer som nedvärderar kvinnor.
Snowboardåkaren sa i en radiointervju: ”Jag har ju inte dödat någon”, vilket jag tycker är en intressant jämförelse. Om du dödar någon spelar det egentligen ingen roll varför, eller om du ville göra det eller inte – effekten är att personen är död. På samma sätt spelar det ingen roll om du ”bara vill ha kul”, ”bara vill väl”, eller ”älskar kvinnor”, så länge som du säger och gör saker som är skadliga. Effekterna är desamma oavsett dina känslor ”inuti”.
Det är därför jag tycker att det är synd att vi pratar om ”hat”. Det tenderar att bli en diskussion om individuella känslor gentemot kvinnor, men det handlar om något mycket allvarligare än så.