…om att ha belägg

Det är fascinerande att se hur våra interaktioner online förändras och fortsätter att utvecklas. Diskussionen kring ’näthat’ som lyftes fram efter ett program på SVT har verkligen belyst en problematik med otrevligheter, osakligt språk och hot.

En annan trend som jag har noterat under de senaste åren är den ökande förväntan på att vi ska stödja våra påståenden med vetenskapliga referenser. I vissa forum kan det nästan vara omöjligt att uttrycka en åsikt utan att samtidigt länka till en relevant studie. När man läser bloggar som berör frågor om kön är det svårt att undvika att se efterlysningar av forskning i kommentarsfälten. ”Vad baserar du det på?” ”Kan du hänvisa till någon studie som stöder det påståendet?” ”Varför skulle kvinnor ha lägre löner än män? Jag tror inte på det om du inte kan ge mig en källa!”

Hur ofta har du inte hört någon säga att ”forskning visar att…”? Anledningen till att så många använder sig av detta uttryck är att forskning i allmänhet anses representera objektiv kunskap; det framställs som en sanning.

Genom att koppla sina påståenden till forskning bygger man en trovärdighet i det man säger. Man signalerar att det som presenteras är korrekt, eftersom a) andra har sagt samma sak, b) dessa personer är ofta akademiskt utbildade och därmed anses vara kvalificerade att uttala sig, och c) deras påståenden har genomgått noggranna vetenskapliga prövningar.

Samtidigt visar man att man själv a) har insikt i ämnet, b) kan läsa och förstå forskningsrapporter, och c) är noggrann och seriös i sin strävan att framföra korrekt och ’bevisad’ information snarare än att bara uttrycka en personlig åsikt.

Den legitimitet som forskning vanligtvis åtnjuter används alltså för att skapa legitimitet för ens egna uttalanden och identitet.

Ibland verkar dessa vetenskapliga referenser fungera som ett slagträ – något att slå folk med. Det kan vara mer eller mindre effektivt beroende på kontexten. När man följer diskussioner kring kontroversiella ämnen (som kosthållning eller jämställdhet) kan de ibland utvecklas till en slags strid där referenser används som vapen. Den som har flest eller mest övertygande referenser vinner diskussionen, snarare än den som kan formulera sina åsikter på ett mer övertygande sätt.

Men kravet på vetenskapliga referenser kan också bli ett vapen i sig. Om någon som uttrycker en åsikt i en debatt inte kan stödja sina påståenden med forskning, kan det snabbt vändas emot dem. Det är ofta tydligt i kommentarsfält på bloggar, där läsarna ställer krav på skribenten att ge källor. ”Vad baserar du det på?” ”Kan du ge några referenser?” Att påpeka avsaknaden av referenser verkar ofta kunna fungera som ett motargument i dessa miljöer.

Om skribenten inte vill (eller har möjlighet eller tid att) referera till vetenskapliga studier riskerar det att tolkas som att det inte finns något stöd för deras åsikter, vilket undergräver deras legitimitet. Att efterlysa referenser blir därför en smidig metod att fälla någon i en diskussion: antingen kommer de inte med några referenser och då tas deras åsikter inte på allvar, eller så får de lägga ner timmar på att hitta rätt studier istället för att fokusera på det som de själva anser är viktigt.

Att kräva referenser är också en ganska säker strategi i många sammanhang. Det räcker sällan att svara ”men vad säger du då?” vilket gör det svårt att vända på situationen utan att först göra en stor insats själv. Den kritik som en fråga om referenser ofta bär med sig kan dessutom nästan alltid avfärdas med att man ”bara är nyfiken”, om den skulle ifrågasättas.

Känner du igen dig i det jag beskriver? Har du någonsin skrivit något och blivit bemött med krav på att länka till vetenskapliga studier? Hur upplevde du det och vad hände sedan?

Du kanske också gillar…
– …att länka till forskning (eller inte)
– …samhällsvetenskap och politik
– …sjukskrivning, legitimitet och akademiska konferenser