Recept och ansvar – en klurig kombination
För några dagar sedan skrev jag om recept och hur det ofta anses mer prestigefyllt att laga mat utan dem. Det är intressant hur frågan om att få ett recept nästan alltid förutsätter att det finns ett. Kocken framstår då som en som lagar efter recept istället för på eget bevåg.
I alla fall.
Idag fick jag ett meddelande från min vän Lisa på Facebook. Hon bad mig att skicka över receptet på den goda morots- och avokadosalladen vi hade på vår fest förra veckan. Självklart gjorde jag det. Men herregud, vad svårt det var. Förutom att det var min bror som hade lagat den, och att det var flera dagar sedan, så har jag knappt minne av vad jag åt till frukost idag. Det fick mig att tänka mer på hela grejen med recept.
Det handlar ju mycket om ansvar.
När man följer ett recept så flyttar man en del av ansvaret för resultatet till den som har skrivit det. Om man har följt alla instruktioner men ändå inte fått till det riktigt, är det lätt att skylla på receptet. Inte på sin egen matlagning. (Jag minns särskilt en gång i somras när jag gjorde exakt som Anna Olsson beskrev i sin bakbok, men min kladdkaka blev en total katastrof. Men Anna Olsson är ju en av de mest respekterade i bakvärlden, så det var nog inte jag som gjorde fel, eller?)
När någon ber en om ett recept som man inte har följt, måste man ju försöka formulera ett. Det innebär att man får en del av ansvaret för någon annans matlagning.
Å andra sidan – om det blir lyckat, får man ju också en del av äran.
Fastän det var min bror som faktiskt lagade salladen.
Du kanske också gillar…
- …om barn och husdjur
- …om pesto
- …om att hitta ursäkter för att göra potatisgratäng
Zemanta