Är det en pojke? Ja. Är det en pojke? Ja. Är det verkligen en pojke? Ja.
Det är intressant hur både barn och vuxna kan bli förvirrade när de inte kan knyta ihop signalerna om huruvida våra barn är flickor eller pojkar. Jag förstår förvirringen, eftersom det knappt finns några ‘könsneutrala’ attribut här, och att blanda könsstereotypa kläder eller accessoarer är inte särskilt vanligt. Eller snarare – jag har faktiskt inte sett det alls. När då ett barn kommer i en rosa tröja OCH rosa hörlurar, men med blårutiga shorts, svarta sneakers och UTAN hårspännen, då går det inte ihop för dem.
När det handlar om spädbarn, som med Leo, så ställer folk frågor direkt. Men nu när Albin är två år gammal gör de inte det längre. Kanske anses han vara tillräckligt gammal för att könet ska vara uppenbart, som något som bara finns där. Om de då inte kan avgöra det blir det för pinsamt att fråga.
Men barnen, de ställer fortfarande frågor. I söndags kväll när vi stannade vid vårt favoritfik i bergen på väg hem från vinområdet, så kom frågorna, gång på gång.
Trots att de är så små vet de exakt hur pojkar och flickor ‘ska’ se ut. Och även om de är små bidrar de aktivt till att upprätthålla normerna för vad som är normalt.
Och det är vi vuxna som lär dem det.
Du kanske också gillar…
- …om kön och självrannsakan
- …om tjejleksaker och pojkkalas
- …om de där leksakskatalogerna
Zemanta