Idag är det den trettonde januari och jag känner en blandning av värme och kyla i hjärtat. Jag inser att vår bröllopsdag passerade för tio dagar sedan. Och ingen av oss kom ihåg den. Vi glömde den dagen efter också, och dagen efter det.
Tio dagar senare. Nu minns jag, äntligen.
Det som känns värst är inte att vi glömde även i år. Utan att vi har glömt varje år. Det här är fjärde året i rad som vi inte gör något särskilt för att fira.
Även om jag egentligen inte anser att bröllopsdagar är de viktigaste av dagar. Det är ju de vardagliga stunderna som betyder mest. Det är dem vi väljer att dela tillsammans. Det är där kärleken finns, och där det både glittrar och gnisslar. Varje dag väljer vi varandra, och det kan man ju fira vilken tisdag som helst.
Äktenskapet har sina praktiska fördelar av olika anledningar. Arvslagar och visum till exempel, och att man kan boka bord på fina restauranger och säga att det är vår årsdag så att de kanske bjuder på ett glas champagne eller åtminstone gratulerar oss när vi sätter oss vid bordet.
Men det förändrar inte livet på något avgörande sätt, det där med att vara gift.
Inte nu för tiden.
Jag minns när jag skulle skära upp tårtan hemma hos min mormor, någon gång i början. Och biten ville inte stå kvar. ”Nu blir jag inte gift,” sa jag. Och hon svarade att ”gift, det är inget man blir, inget upphöjt tillstånd som gör en till en annan. Man kan gifta sig om man vill, men man ’blir’ inte ’en gift’ för det.”
Och så vill jag tänka på det. För jag är precis densamma, och han är det också.
Lika glömska som förut, är vi.
Du kanske också gillar…
…om att göra kärlek
…om att säga det med ett kort
…om högtider som överlappar